De vandrar i fäders spår – från Mora till Avesta: ”Bra med ett mål”

Vandringen längs Dalkarlsvägen är en tradition som sträcker sig tillbaka till början av 2000-talet. Sedan dess har många tappra vandrare vartannat år tagit sig längs en sträcka ned mot Stockholm. 2026 räcker det dock att ta vandringen till Åsgarn i Avesta kommun.

— Det är kulturbärande. Att hålla traditionen vid liv är väldigt viktigt, säger Leif Kratz om vandringen.

Genom morgondiset sände solen ned sina strålar mot Gustav Vasa-statyn vid Vasaloppsmålet denna tisdag. Vid Mora-Nisses hus stod några förväntansfulla vandrare redo med sina ryggsäckar.

Snart var det hög tid för dem att luffa längs Dalkarlsvägen från Mora till Åsgarn i Avesta kommun, som är målet den 17:e maj. Traditionsenlige inleddes morgonen med en mindre andakt – vartefter de gav sig iväg.

28 hade anmält att de vill gå hela sträckan, 15 sa att de hellre gick enstaka etapper. Varje delsträcka är mellan 23 och 35 kilometer lång, sammanlagt 72 kilometer. Vandraren Torsten Johansson har gått vandringen åtta gånger och nu var det dags igen.

— Man är väl lite dum i huvudet som är med – för varför ska man ha ont i fötterna i en vecka efteråt? Skämt åsido, man behöver hålla i gång kroppen. Då är det bra med ett mål. Har man som mål att vartannat år gå ned till Stockholm blir det lättare att tvinga ut sig själv, säger Torsten Johansson.

Naturen ser han som en motivation till att delta, även om han fått nog av den genom jobbet i Försvarsmakten. Snarare finns det andra bitar som lockar.

— Det är så trevligt; en kamratskap och ett umgänge på vägen ner.

Trots allt blir det bara en etapp för honom i år – vilket är stort nog med tanke på vad han gått igenom.

— Jag opererade ryggen för ett par månader sedan. Normalt sett tränar jag genom att gå en mil varje dag, när jag inte är nyopererad. Alltså kanske jag inte ens klarar den här etappen – men jag ska försöka.

Ordförande för evenemanget längs Dalkarlsvägen, Jan-Olof Montelius, har varit med sedan starten 2000. Han berättar att de i år inte kommer gå hela vägen till Stockholm.

— Det nya konceptet är att vi bara går halva sträckan, ned till Åsgarn. Det är 17 mil och det räcker gott. Vi vill på så vis se om det lockar några fler, som inte orkar gå hela vägen till Stockholm. Vissa föredrar att hellre gå en etapp eller två, säger Jan-Olof Montelius.

De flesta som brukar delta är pensionärer, men i år har de även några yngre som går. Och för de som vill finns en digital karta.

— Man laddar ned den på telefonen och kan sedan se precis var man går. Längs kartan finns även små ”pluttar” med information. Sitter man hemma och planerar vandringen kan det bli intressant.

Risken finns att hamna på villovägar. Därför gäller det att vara noggrann med de utsatta markörerna.

— Det händer att man gör en tvär sväng utan att observera snitslarna vi har satt ut. Då kan man hamna tre–fyra kilometer fel. Många tror att någon annan har koll, men helt plötsligt är man någonstans där man inte ska vara.

Ett annat tips har varit att träna samt vänja fötterna vid rymliga skor.

— Man kan inte resa sig från skrivbordet och vandra. Här krävs det att man gått några mil innan. Sedan behöver skor med utrymme så att fötterna kan svälla. Får man ont i dem är det inte roligt att gå längre.

Rättviksbon Leif Kratz var på plats i sin dalkarlsmundering. Med näverväskan på ryggen samt hatten på huvudet var han redo för ett nytt äventyr.

— Jag hade tidigare eget gods, vilket gjorde mig intresserad för dalfolkets vandringar. Dessutom har både min mormor och frugans mormor jobbat på kyrkogården. De fick ofta vandra ned till Stockholm, säger han.

Han fortsätter:

— Det är kulturbärande. Vi har ingenstans att köpa korv längs med sträckan, utan vi får ta oss in i skogen om vi behöver något mer att äta. Att hålla traditionen vid liv är väldigt viktigt.

Leif gläds åt att så många vill vara med.

— Det är tufft att vandra. Samtidigt blir det fin friskvård för både själ och kropp. Vädret är toppen det med – som det brukar vara i maj. Att klara sträckan och tiden blir svårt, fast man ska inte jäkta. Ingen frågar om man kommer fram efter ett par, tre dagar. Det får ta den tid det tar.