”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk”

Att psykvården ofta får kritik är välkänt och bristen på resurser nämns återkommande.

Siljan News har träffat Ulrika Eriksson och Sia Sjövall, som båda uppger att de under lång tid efterfrågat terapisamtal inom psykiatrin i Mora.

Ulrika Eriksson och Sia Sjövall säger att de väntat i mer än tio år på att få terapisamtal.

– Psykvården är under all kritik. Jag blev inskriven 2015 och det är mycket att de lovar, men sedan händer inget. Man faller ofta mellan stolarna. Värst är det på somrarna, då går det inte att få tag i nån alls på grund av semestrar, men måendet tar aldrig ledigt, säger Ulrika och får medhåll av Sia.

Ulrika bor i Orsa medan Sia numera bor i Mora. Hon har tidigare bott i Orsa. Båda har varit inskrivna inom psykvården i Mora i drygt tio år. De kände inte varandra innan, men träffades genom psykiatrin och har sedan dess blivit goda vänner. Båda beskriver en upplevelse av att inte ha fått den hjälp de efterfrågat.

— Inte undra på att det sker så många självmord när man inte kan få hjälp. Jag har själv haft tankar på det, men inte gått så långt att jag försökt, medger Ulrika.

Sia berättar att även hon burit på mörka tankar.

Ulrika berättar om sin storebror Johan som tog livet av sig 2022.

— Han sökte hjälp för sitt mående, men för att få hjälp inom psykvården måste man vara drogfri (krav på drogfrihet är ofta vanlig inom planerad behandling, det är dock inget krav för akutvård, reds. anm). Han använde droger för att han mådde så dåligt, det var hans självmedicinering. Han fick ingen hjälp att bli drogfri och till slut orkade han inget mer.

Hon har i vuxen ålder fått diagnosen bipolär sjukdom typ 2, som kännetecknas av perioder med djupa depressioner. Ulrika har även ADHD och drabbades i sitt arbete 2015 av utmattningssyndrom.

— Johan hade säkert samma problem som jag, men fick aldrig någon diagnos. Likaså min mamma, Siw. Mamma dog 2011 och bland papper vi hittade efter henne, såg vi att hon sökt hjälp i Säter, men de avvisade henne. Då fortsatte hon dricka, vilket ledde till hennes död.

Ulrika berättar om svåra erfarenheter i sin familj. Hon säger att hon vill må bättre och kunna arbeta igen.

— Psykvården pratar nu om att jag borde få det man förr kallade sjukpension. De är inställda på att jag inte kommer bli frisk och verkar ha gett upp mig. Men jag vill börja leva igen, orka jobba, jag vill inte ha sjukpension, suckar hon.

Hon har provat flera olika mediciner. Enligt Ulrika lindrar de smärtan, men tar inte bort själva symtomen.

— Jag har även fått ECT (elchocker i huvudet) och rTMS (lite mildare behandling i huvudet). De  här behandlingarna är något jag lagt fram själv som förslag. De ger en mediciner, det är deras toppval.

Ulrika säger att ingen av de här behandlingarna har lett till att hon mår bättre.

— Vi känner många som mått så dåligt och som tagit livet av sig, säger Ulrika och räknar upp flera namn på kompisar som inte finns mer med en vädjan; ”Varför kan man inte få hjälp”.

— Det sker alldeles för många självmord, psykiatrin borde verkligen förbättras.

Sia Sjövall beskriver en liknande erfarenhet. 2014 drabbades hon av utmattningsdepression. Hon har via en utredning fått diagnosen atypisk autism och nyligen även ADD. Sia berättar att hon legat inlagd i såväl Falun som Säter. Hon säger att hon blivit bättre under vårdtiden, men att hon reagerat på att hon skrivits ut trots att hon berättat om mörka tankar. Hon menar att den vård hon fått inte har varit tillräcklig.

— Jag har mått så dåligt och ordnat skjuts till Säter, men blivit stoppad i dörren, jag har inte fått komma in. När de väl tar emot mig är det oftast väldigt bra vård, menar Sia.

Hon tar flera mediciner för att förbättra sitt mående, medan Ulrika tar något färre. Deras sjukskrivningar förlängs var tredje månad och enligt dem har situationen pågått i tio år eller mer.

— Försäkringskassan börjar nu ifrågasätta varför  psykiatrin inte gör mer. Sist jag pratade med min handläggare på FK, sa denne att de snart inte har underlag att sjukskriva mig längre. Jag har stått och trampat så här i tio år. Jag är rädd att de drar in min sjukpenning, det stressar mig enormt, säger Sia.

Båda har anmält psykiatrin i Mora till IVO. Under åren har såväl Ulrika som Sia begärt att få gå i terapi, men de uppger att de ännu inte fått den hjälpen.

De säger att de fått rådet att vända sig till media för att berätta om sina erfarenheter av psykiatrin.

— Det vi får höra är att de är underbemannade. En del säger att det finns en kölista, någon annan att det inte finns någon sådan kö. Men vi har båda väntat över tio år, borde vi inte hamna först nån gång, borde det inte vara vår tur att få terapi, vädjar Ulrika Eriksson och Sia Sjövall.

— Efter att jag gjorde min anmälan till IVO, blev jag lovad att få gå i terapi, men det har inte hänt nåt, tillägger Ulrika.

Siljan News har tagit del av ett brev till Ulrika från vuxenpsykiatrin, daterat den 23 oktober 2025. Där står det bland annat, gällande hennes vårdplanering: ”När ovanstående är klart kommer du att få en tid till en terapeut för samtalsbehandling.”

Ulrika beskriver att hon och Sia gång på gång upplever att de faller mellan stolarna inom vården.

— Det är som de säger; ”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk”.

Cecilia Lantz är verksamhetschef för öppenvårdspsykiatrin i Region Dalarna.

— Nu kan jag inte uttala mig om enskilda fall, men det är såklart beklagligt att de känner sig besvikna på vården.

Lantz säger att psykiatrin haft personalbrist genom åren, men att man tillsatt personal.

— Vi har fått mer personal, men väntetiderna är ändå långa. Vi kan ha upp till två års väntetid för att gå i terapisamtal.

Men de två som Siljan News träffat säger att de väntat över tio år på att få gå i terapi?

— Visst har vi lång väntetid, men inte tio år. Vid första besöket får patienten träffa psykolog och läkare som sedan gör en bedömning  och utifrån det vilka insatser som behövs. Det kan vara läkemedel eller samtal i grupp, nämner Lantz som ett par exempel på insatser.

— Mitt första besök var 2015, så det kan ju ha ändrats, men jag fick inte träffa nån psykolog, bara en läkare, poängterar Ulrika Eriksson när hon får höra hur ett inledande besök på psykiatrin ska se ut.

Men de här har varit inskrivna hos er i över tio år. De mår inte bra, trots den behandling som getts, och de har under alla år haft en önskan om terapisamtal?

— De har av det du berättat fått insatser, det görs saker för att de ska få hjälp, poängterar verksamhetschefen.

Lantz understryker också att en del behöver väldigt många insatser under lång tid.

— Individuella terapisamtal ges när man provat allt annat. Det finns en kölista, men ibland måste man prioritera, vilket gör att andra inskrivna enligt bedömning är i större behov att snabbare få terapi, att de då får gå före andra som väntat längre.

Siljan News informerar Lantz om att redaktionen tagit del av ett brev där Ulrika enligt formuleringen ska få en tid till terapeut för samtalsbehandling när vissa delar i vårdplaneringen är klara. Brevet är daterat den 23 oktober 2025 och Ulrika uppger att hon fortfarande väntar på en tid.

— De har gått ett halvår, då ska hon ta kontakt med ansvarig chef (i Mora) och hänvisa till det som står i brevet.

— Det är beklagligt att de känner att de inte fått hjälp, men jag rekommenderar att de ska prata med sin fasta vårdkontakt för att planera nästa insats, kommenterar Cecilia Lantz, verksamhetschef för öppenvårdspsykiatrin i Dalarna.

Ulrika Eriksson poängterar att hon kontaktat enhetschefen i Mora, men utan framgång.

— Hur många gånger måste man tjata? De gör ju ändå inte sitt jobb, menar en uppgiven Ulrika.