Mormors berättelser blev Carinas debutroman

Smedjebacksbon Carina Daniels debuterar med romanen En Dalahistoria – Lilla Fröken Astrid. Boken bygger på tre människors berättelser och tar läsaren genom 120 år av dalahistoria. Men idén föddes för många år sedan,  i samtalen med hennes mormor.

– Vi var rörande överens, jag och mormor, om att det skulle bli en jättebra bok, säger Carina Daniels.

Den 19 juni släpptes debutromanen. För Carina Daniels är det första gången hon ger ut en bok och resan fram till boksläppet har varit lång.

— Det är jättestort och lite svårt att förstå. Det här låg som en tanke länge, men mitt liv med barnen och allt annat gjorde att det inte fanns tid över att skriva någon bok.

Ändå fanns berättelserna kvar och nu har bokdrömmen blivit verklighet.

Carinas mormor Astrid berättade ofta om sitt liv och sin släkt, så ofta att barnbarnet Carina till slut nästan slutade lyssna. I da är hon glad att delar av samtalen finns inspelade, och insåg värdet när hon började skriva.

— Som tur var upptäckte jag att det hade fastnat ordentligt. Så långt som möjligt är det hennes ord i boken.

Mormodern gick bort redan i mitten av 1990-talet, men hennes berättelser blev kvar. Det är också därför boken heter Lilla Fröken Astrid.

Boken bygger på tre människors berättelser om sina släkter och sina upplevelser. Den ena släktgrenen kommer från Carinas mormor och har sin början i Grangärdeskogarna, där det fanns gott om kolare och där också Dan Andersson satte sina spår.

En av de andra berättelserna kommer från Carinas farfars farbror Einar, som själv hade skrivit ner sin historia. Hans berättelse tar också sin början i Grangärdeskogarna och gör en avstickare in i Smedjebackens kommun. Hans liv är mer stillsamt och till stor del får läsaren följa honom i Grangärde.

— Då tvinnar jag ihop de här två berättelserna, säger Carina Daniels.

Men genom hans berättelse skildras också hur Ludvika växer från en liten ort till stad med stadsprivilegier 1919. Brukspatron Carl Roth blir en av personerna som får representera den utvecklingen. Berättelsen sträcker sig till slut över omkring 120 år och rör sig på ett tiotal orter i Dalarna.

Under de år som boken utspelar sig förändras samhället snabbt. Tågnätet byggs ut. Elektricitet och telefoni gör sitt intåg. Folkskolan gör det möjligt för fler att lära sig läsa och skriva och när järnvägen växer fram kan brev skickas på ett helt annat sätt än tidigare.

— Vi tycker att allting är så himla självklart i dag. Men det här är någonting som vi inte tänker på.

Carina Daniels har själv fått ett allt större historieintresse genom arbetet med boken.

— Det var nog min mormor som bidrog till det. Hon berättade om sitt liv och jag tyckte att det lät väldigt intressant.

Det som fascinerar henne mest är inte nödvändigtvis de stora namnen i historieböckerna.

— Jag tycker att det mest intressanta med historia är hur samhället har utvecklats och hur det har bidragit till att människor har förändrat sitt sätt att leva. Att det har blivit en ny vardag för människor.

När Carina Daniels väl hade bestämt sig för att skriva var det först och främst för sin egen skull.

— Det kändes som att jag absolut ville göra det. Att skriva boken var egentligen det enda som behövdes. Så kunde jag sätta en check på den.

Men när manuskriptet var färdigt tänkte hon att hon lika gärna kunde skicka det till några förlag. Och vilket resultat! Tre av sju sa ja och hon behövde bestämma sig för vilket hon skulle välja.

— Då tänkte jag att om jag inte gör det här nu så kommer jag ångra mig.

Hon valde förlag utifrån avtalet och känslan av att samarbetet skulle fungera, och beskriver processen efteråt som en lärorik resa. Förlaget har bland annat hjälpt henne med språkgranskning, redaktionellt arbete, berättarteknik och lanseringen.

— Man lär sig hur man uttrycker sig, hur man lägger upp texter och hur man inte tappar bort en läsare. Man vill ju att man ska läsa vidare.

Efter boksläppet har nästa steg varit att hitta läsarna. Under sommaren har Carina Daniels därför rest runt till hembygdsgårdar och andra platser för att sälja boken och berätta om arbetet bakom den. Det har blivit många möten.

— Det var otroligt spännande att träffa alla människor som var intresserade. De hade sin egen historia med sig och ville gärna berätta om den.

Många av dem som kommit för att köpa boken har själva ett stort historieintresse och har forskat i sin egen släkt.

— Då kan de relatera lite till det jag skriver om i boken.

I arbetet med Lilla Fröken Astrid har hon själv fördjupat sig ordentligt i både historia och släktforskning. Hemma har hon nu ett femtiotal historiska böcker. Hon har läst historiska tidskrifter, beställt material från Riksarkivet, letat efter gamla bilder och vykort och sökt sig till de platser där människorna i boken en gång levde.

Hon har bland annat besökt Skattlösbergs by och vandrat i skogarna där en av berättelsens ursprungspersoner, Sara-Lisa, en gång hade sitt hem.

— Huset finns inte längre, det är bara ett stenröse kvar i skogen. Men jag har gått där. Det kanske jag inte skulle ha gjort annars.

Till vardags arbetar Carina Daniels som teknisk projektledare på Hitachi Energy. Men skrivandet har väckt mersmak.  Nu vill hon först se hur debutromanen tas emot innan hon bestämmer vad som kommer härnäst. Någon direkt uppföljare till Lilla Fröken Astrid blir det inte. De släktberättelser hon hade att utgå från är nu berättade. I stället får nästa projekt bygga på ny information, nya källor och nya människor.

— Jag har flera idéer i huvudet, men mormors historia är ju redan skriven. Nu får jag hitta på själv och göra research.

Hon hoppas också att hennes debut kan inspirera fler att ta vara på sina egna familjeberättelser.

— Alla människor skulle kunna skriva en bok. Det hoppas jag att jag kan inspirera till.

— Jag tror att man måste bestämma sig. Man kanske inte ska fastna vid alla hinder man ser, utan bara försöka få ner historien först. Det behöver inte bli perfekt från början. Får man ner historien så kan man göra den bättre sedan.

För Carina Daniels tog det lång tid innan berättelsen blev en bok. Men i dag är hon glad att hon vågade ta steget.

— Det är helt otroligt att folk läser det jag har skrivit. Jag blir rörd när jag tänker på det.

Nu fortsätter hon att kontakta föreningar och andra som kan vara intresserade av att höra mer om Lilla Fröken Astrid och arbetet bakom boken.

— Föreningar och andra som vill att Carina Daniels kommer och berättar om boken och arbetet med den kan höra av sig.