Hur finner man sin flock?

Vi är flockdjur. Vi människor. Trivs tydligen bäst inom flocken. Men tänk, bara tänk, om man går hela livet igenom och känner att man aldrig riktigt passar in? I någon flock alls. Hur gör man då?

A n p a s s a r sig! “Man får anpassa sig, hörru!” Jo, men tänk om anpassandet tar på tok för mycket av anpassarens energi och lust? Tänk om anpassaren – som får det inpräntat i hela sitt väsen genom hela sitt liv att den är ett flockdjur och bara ska hitta sin plats, finna sin roll – trots alla påminnelser, påpekanden och inpräntanden ändå inte har förmågan att falla in i det där ledet som flocken rör sig i?

För det är svårt att riktigt veta vad som förväntas, vem som skrev reglerna, hur man följer dem, hur de snirklande gränsdragningarna löper.

Till slut kan det ju bli så att säga för mycket. Hjärnan börjar nästan osa bränt för att det är så ansträngande att bara vara människa. Tillsammans med andra människor. I de där olika flockarna.

Tänk om man liksom anpassar sig och anpassar sig så till den milda grad att man tappar bort den där personen man var från början, den där alldeles unika individen. Förlorar sig själv i allt anpassande.

Är det då verkligen så att vi alla är ett djur av flocken? Eller funkar vissa individer allra bäst på ett rent individuellt plan? Inte att man ska bli något slags eremit eller avsäga sig all kontakt med andra människor, nej, nej.

Kanske snarare sluta kämpa så hårt för att vara rätt, vara lätt, vara en del i en större enhet som man själv inte har valt. Passa in.

I slutändan kan jag sträcka mig till att säga att det nog måste få handla om att helt och hållet hitta just s i n flock? Och den kan vara hur liten eller stor som helst. Hur färgsprakande eller lågmäld som helst. Där finns inga regler. Skönt!

Fast… det återstår bara en sak då: Hur finner man just s i n flock? Om allt anpassande och sökande, all strävan och allt stret har gjort att man känner sig helt slut och sliten? På tok för lös i konturerna. Idéerna och stigfinnandet tog slut. Till slut.

Hur finner man den där flocken som skulle passa så rackarns bra med den man själv är, om man redan har glömt bort vem man var?