Designern Pernilla står upp för världen – med lera: ”Jag visste från dag ett”

Bredvid infarten på den lilla gården i Bispberg står ett lövträd som tagit på sig sina höstfärger. Framför det faluröda boningshuset syns spår av lekande barn och åt andra hållet breder en kilometerlång utsikt över åkrar och berg ut sig. Bredvid bostaden ligger en liten stuga med glasveranda och murad skorsten. Där har keramikern Pernilla Wetzel sin ateljé och verkstad, som taget ur en dagdröm om lantlivet. Det skulle nästan lika gärna varit ett reportage i ett lantligt magasin – fast tredimensionellt och med frisk naturluft i näsan.

— Jag fick sådan hemlängtan när jag utbildade mig på Öland. Det var då jag började tillverka dalahästar i keramik och måla kurbits.

Pernilla är ursprungligen från Hedemora och har målat mönster och blommor i hela sitt liv. När hon upptäckte lera som 13-åring var det kärlek vid första ögonkastet. Det var för 25 år sedan nu och sedan dess har hon varit fast.

— Jag visste från dag ett att det var det här som var grejen. För mig är det som att andas. Jag kan inte vara utan den, säger hon om leran.

Nu har hon gjort leran till sitt liv på heltid. Men resan hit har inte varit spikrak. På vägen har hon hunnit vandra flera stigar och spenderat större delen av sitt arbetsliv i en annan bransch — som bildlärare.

— Det var för att jag var mobbad själv som jag ville utbilda mig till lärare. Jag ville göra skillnad där.

Men med dagens politik prioriteras inte skapande i skolan i tillräcklig utsträckning, anser Pernilla. Kreativt skapande kär viktigt för alla barn, men i synnerhet de som har NPF-diagnoser.

— Leran är så läkande och jordande i sig själv. Det är fantastiskt att bara ha den i sina händer och forma den till olika saker.

I ateljén står rad efter rad av keramik uppradade. Mycket är målat i bekanta blomsterformer som genast för tankarna till Dalarna. Annat har dekorerats med andra motiv. På ett av faten breder en stor, svart kräfta ut sig. Bredvid står färgglada skålar som påminner om Asien.

— Jag har varit inspirerad av Indien. Folklore fascinerar mig, både här och i andra länder, berättar keramikern.

Och Pernilla hoppas att kunderna ska uppskatta det unika med varje verk och vilja investera i det originella.

— Det finns bara ett av varje verk i hela värden. Kopparna är väl det närmsta jag kommer till en serie, men även de är unika.

Hon vill att kunderna ska vilja investera i småskalighet och närproducerade produkter, istället för att gå till lågprisvaruhusen. För visst kostar porslinet från Pernillas Studio Kurbits lite mer – samtidigt tror hon att det är viktigt att ta ansvar för konsumtionen i samhället, både som kund och konsument.

— När man investerar i ett fat som kostar lite mer så är man rädd om det och tar hand om det i flera generationer.

På så vis blir konsumtionen mer hållbar, någonting som Pernilla efterfrågar i dagens slit-och släng samhälle. Och det märks att hon ägnat mer än en tanke åt det här.

— Jag har två barn själv. Man måste fundera på vilket ansvar man har när man producerar någonting nytt, innan man trycker ut massa saker i värld som redan brinner, säger Pernilla och lägger till om sina egna produkter:

— De kostar mer, men det smutsar inte ner.

Hon ser på ett av sina kurbitsmålade fat och inser att hon fortfarande måste utvärdera balansen mellan arbetsinsats och prissättning.

— Det tar ju timmar att måla sådana fat. Det finns ju ingen ekonomi i det egentligen, reflekterar hon.

Det är en balansgång. Å ena sidan är det viktigt att pressa priserna så att hon har en chans att konkurrera. Samtidigt vill hon få kunder att förstå att de betalar för mer än bara torkad lera — originalitet, design och ansvarsfullt företagande. Och frågan om ekologisk hållbarhet och socialt ansvar är någonting som alltfler små producenter funderar över idag, menar keramikern.

Nu är det dags för Dalarnas småskaliga producenter att ta sin plats på marknaden. Tillsammans med mönsterdesignern och illustratören Anna Göran ordnar Pernilla en designmarknad.

— Hon är så otroligt givmild och driftig. Jag visste att om jag får henne med på tåget blir det bra säger Pernilla om Anna.

På lördagen ställer nitton hantverkare och designers och konstnärer ut och säljer sina verk på Skedvi Bröd. Keramik, textil, silversmide och måleri är några exempel på vad som kommer finnas till försäljning.

— Det är ett tillfälle för kunder att träffa lokala, småskaliga producenter och kanske börja tänka på att köpa julklappar – med gott samvete. Det blir lättare att hitta oss – alla vet kanske inte att vi finns.

Ett gott tips är att komma dit i god tid, menar Pernilla. Skedvi bröd är en populär plats även utan designmarknad. Med ytterligare dragplåster finns det viss risk för trängsel.

De båda designerna lärde känna varandra över Instagram där de båda är aktiva. Det gick fort uppför Pernilla att de delade en kärlek till design och mönster. Idag är de varandras närmsta kollegor och det har varit välbehövligt, berättar Pernilla. Att vara hantverkare och arbeta med sig själv och för sig själv är vitt skiljt från  att vara på en traditionell arbetsplats. Det har gått ett och ett halvt år sedan Pernilla sade slutade som lärare och började ägna sig åt keramiken på heltid. Och tiden har påverkat henne. Livet som hantverkare och egenföretagare kan bli ensamt.

— Det har gett mig så otroligt mycket. Det finns så många starka kvinnor som jobbar med design på något sätt, säger Pernilla om den nya sammanhållningen hon funnit tack vare appen Instagram.

Det som hänt är att hon nu fått kollegor, fler personer som är i samma bransch. Som sitter i samma båt när det gäller försäljning av sina produkter. Ofta säljer producenterna sina verk på lokala marknader och evenemang.

— Man upplevs som så mycket dyrare i de sammanhangen, man passar inte riktigt in, förklarar Pernilla.

Det var där tanken om en lokal designmarknad väcktes. Det ska bli en mötesplats för lokala hantverkare, samtidigt som kunderna ska få lättare att hitta till Dala-producenterna även i framtiden.