Titta mer vid sidan av

Vi lever i en tid där så många kämpar så hårt för att synas och höras. Vars livsriktning är uppåt och rakt in i strålkastarljuset. Så till den milda grad att det nästan blir lika nödvändigt som syret som behöver passera genom lungorna dag ut och dag in.

Fort ska det gå också. Och helst innehålla minimalt med ansträngning. Se mig! Annars syns jag inte alls. Hör mig! Annars är jag inte viktig alls. Beröm mig för hur jag ser ut, för det jag säger, för mina handlingar. Fort! Och herregud, gör det SYNLIGT för så många som möjligt. Snälla.

För egen del blir de människorna de minst intressanta. Hellre kikar jag åt ett annat håll, kanske lite vid sidan av den där högljudda, ivrigt hoppande, nästan panikslaget viftande individen. För där står ofta den som ser och hör, men kanske inte aktivt tittar och lyssnar. Bara betraktar, reflekterar, omvärderar och tänker i andra banor. Ack, så nyfiken jag blir på den personen.

För många år sedan när jag gick min journalistutbildning hade vi en gästföreläsare, den väletablerade utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén. Hennes tips till oss gröngölingar var att alltid försöka vända blicken bort från det håll som alla kameror och strålkastare riktades mot. Åt rakt motsatt håll. För där hände det som var viktigt på riktigt, menade hon.

Exemplet hon gav var en händelse då hon för första gången insåg hur fel hon, och så många andra reportrar, jobbat under åren. Nu återger jag hennes berättelse med förbehållet att det här var 2013 och jag kan missta mig på en och annan detalj.

Cecilia befann sig någonstans i världen och skulle bevaka ett toppmöte med världsledare som skulle enas i någon fråga. Bilen hon satt i på väg till pressträffen fastnade i rusningstrafiken, vilket gjorde att hon inte skulle hinna få ihop material till sin nyhetsrapportering. I stället blev hon sittande med chauffören och började prata om vad hon hade för uppdrag. Det slutade med att hon följde med honom hem till hans hus, träffade hans familj och så tittade de på pressträffen på teve i stället.

Under den stunden i vardagsrummet började hon, chauffören och hans familj diskutera den politiska fråga som det förhandlades om någon mil bort. Ett samtal ur deras vardag och hur det som sades i etern skulle komma att påverka invånarna. Och där fann hon sitt stoff. Materialet som blev dagens nyhetsrapportering. En nyhetsvinkel som hon aldrig kunnat få genom att befinna sig bland hundratals andra journalister som alla ställde samma frågor till personerna mitt i strålkastarljuset.

Där i soffan fann hon det som var intressant på riktigt, en röst från människorna som levde i landet det skulle beslutas om på det där mötet. Därav hennes tips. Titta åt ett annat håll.

Den där bilden brukar jag tänka på i olika sammanhang. Inte kanske att jag alltid riktar mig åt rakt motsatt håll och inte heller vid stunder när det bokstavligen handlar om strålkastarfokus. Utan i vardagen. Då kikar jag gärna lite vid sidan av för att se vem som befinner sig där i närheten.

Omgivningens minspel, kroppsspråk, handlanden. Se där, någon som hela tiden ser till att uppmärksamma andra och deras eventuella behov. Ett leende, en dörr som hålls upp, ett glas vatten som räcks fram åt någon som får en hostattack, en framsträckt hand när någon snubblar till, en pappersnäsduk till den som just började blöda näsblod på bussen. En blick som säger: ”Jag ser allt fint du gör.”

I tider av förfärliga handlingar som att plocka upp mobilen och börja filma vid en olycka i stället för att springa fram och hjälpa till, i tider av avtrubbning och empatilöshet, i tider av den ständiga kampen efter ”likes” på sociala medier för en bild där du dricker ett glas rosévin när solen tittar fram (precis som alla andra!!) blir det unika att se vad som sker i periferin.

Det är främst där jag är säker på att vi hittar det som gör oss intressanta och viktiga på riktigt. Om vi bara kikar lite vid sidan av.