Kierstin Persdotter var den sista som avrättades på Ålheden för 240 år sedan
Det märkliga med denna historia ur verkliga livet är inte att hon fick en dom och blev avrättad. Sånt var vardagsmat på 1780-talet. Nej, det konstiga var att hustrun Kierstin Persdotter brändes som ”en häxa” på Åls och Gagnefs socknars gemensamma avrättningsplats. Detta räknas kanske som den sista häxliknande avrättningen då dödsstraffet för så kallad trolldom hade avskaffats formellt i Sverige 1779.
Det visar också en annan sida av saken. Att Dalarnas vidskepligheter sticker ut rätt rejält här.
Sista häxprocessen, med mycket tortyr men utan rök, hände i Ål 1757. Och så sent som 1858 anklagade en åttaårig flicka i gagnefstrakten en grannkvinna för att ha ridit på ett kalvskinn till Josefdalravinen. Runt hundra barn erkände att de hade tvingats till Blåkulla!
Men tillbaka till avrättningsplatsen i Ål (Insjön) och vi skriver 1786. Men innan vi låter Kierstin Persdotter bestiga bålet ”Lagl. Hofrättens dom i Båhle bränd” så måste man undra över några saker. Hur kunde det bli så här? Vad hade hon gjort för att dels ställas inför rätta, och inte nog med det, utan med lagen som en tändsticksask låta brännas på ett bål som en annan häxusling på gränsen mellan Ål och Gagnef för 240 år sedan?
Man kan ha med sig i sammanhanget att bränning på bål användes främst för häxeri, tidelag, mordbrand och kätteri. Offret halshöggs ofta före bränningen, som en nåd, men levande bränning förekom också.
På den här tiden då denna historia utspelar sig levde större delen av Sveriges befolkning på landsbygden. Man var alltså bönder och var starkt beroende av vad jorden gav. Gustav III instiftade inte bara Svenska Akademien utan lät dessutom de missnöjda bönderna bränna eget brännvin, mot att man betalade skatt förstås. Och det var kanske detta som gjorde att just denna historia fick liv.
Supandet var en stor oreda och fördärvade många hem, trots 1786 års svenska kyrkolag som innebar att alla svenskar måste tillhöra statskyrkan, gå i kyrkan regelbundet och närvara vid husförhör.
Vi förflyttar nu fokus till byn Gråns (Grånäs) på Österdalälvens västra strand mitt emot byn Gröntuv i Gagnef. I konstnärinnan Ottilia Adelborgs bok ”Gråns, en by som varit” från 1918 står att byn låg långt bort från vägen, om att folk flyttade därifrån ”och gärna gifte sig bort ur byn”, samt om all ”vidskepelse” som grasserade där. Så mycket mer vet man tydligen inte. Men Ottilia skriver att i kyrkböckerna kan man läsa om ett mord som begicks i byn 1786 och om avrättningen; ”den sista på skarprättarplatsen vid sockengränsen” (Ål).
Kierstin Persdotter föddes i byn Bodarna den 14 december 1747 var gift med Per Persson i Grånäs. Ottilia Adelborg börjar sin bok med att berätta om Persgården. Hon målar verkligen som en romanförfattare. Hör här: ”En liten flicka leker på gården. Under den kortslitna gulkjorteln rör sig små rosiga ben lätt och säkert. Hon har blommor på kinderna, och hennes mun ler.” Rena idyllen alltså. Men mörka moln tornar upp sig på himlen.
Barnen och Kierstin, maken Per verkar borta en hel del, lever inte i paradiset. En försupen svärfar härjar på bygden. Han verkar dock redig, patriark, soldat – en man frågar om råd om tak och kreatur, men vars hobby verkar vara att terrorisera familjen. När han kommer gömmer sig barnen i fäjset, bland kreaturen, för nu vet de att det inte blir roligt. Soldatpatriarken bor också i samma stuga som familjen.
De är ständigt rädda för ”sin försupne svärfars ondska” och Kierstin finner ingen annan råd än att som det står: ”En överdos arsenik förorsakade att hon, denna senhöstdag för mer än två sekler sedan, fick plikta med livet, 38 år, 11 månader och 13 dagar gammal.
Hon efterlämnade make och tre små barn, respektive 5 år, 2 ½ år och 3 månader gamla. Det yngsta barnet fött på Landsfängelset i Falun, där Kierstin avbidade domens verkställande. Vem pappan var till minstingen kan vi bara spekulera i. Det var alltså hon, Kierstin, som brändes som ”en häxa” på Ålheden för 240 år sedan.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist