Ludde bröt hemmasittandet: ”Jag slapp undan de vuxnas krav för länge”

Ludde Blomberg var en hemmasittare, men är det inte längre. Efter tre års studier på Leksands folkhögskola har han ägnat en del av skoldagarna åt att undersöka vad de unga som stannar hemma från skolan har gemensamt.

— Jag hade behövt lära mig hur jag kan hantera de svåra situationerna, istället för att undvika dem.

Ludde Blomberg har filmat och skapat en minidokumentär på temat som han har visat för skolan och andra intresserade. I filmen har han intervjuat en skolpsykolog som ger stöd åt vissa av teorierna. Samtidigt är Ludde helt öppen med att han inte påstår sig ha hela svaret.

— Det är verkligen viktigt att hitta en balans, och se skillnaden mellan att hjälpa någon bort från det svåra eller att hjälpa någon igenom det.

Samlade in upplevelser från andra hemmasittare

Som en del av projektkursen har han också skickat ut en enkät till skolor i området, och han fick in 158 svar uppdelade på en grupp som hade 0-3 dagars skolgång i veckan, jämfört med en grupp som närvarade 4-5 skoldagar.

Ludde gör inga anspråk på att det ska vara en vetenskapligt vattentät undersökning, men han ser ändå mönster som stämmer in på hypotesen. Enligt sammanställningen hade han och andra hemmasittare mindre tydliga regler och rutiner hemma, och de vuxna var mindre benägna att stå kvar vid reglerna om det protesterades.

— Kanske försvann rutinerna för att situationen redan blivit svår eller så gjorde bristen på rutiner och regler att det blev ännu svårare att ta sig till skolan. Förmodligen båda delarna, spekulerar Ludde Blomberg.

Ludde poängterar att han inte vill skuldbelägga föräldrarna, men anser att föräldrar kan behöva mer stöd i sin vuxenroll.

— I fyran började jag skolka, det blev värre i sjuan och i åttan slutade jag gå till skolan helt, minns han och fortsätter:

—Jag fick mycket stöd och anpassningar i skolan, men det hjälpte mig samtidigt att undvika det jobbiga. Jag och mamma gick till en psykolog, och när jag frågade psykologen om jag var tvungen att vara där, så svarade han nej. Då gick jag bara hem.

När barnen får makten får de även ansvaret

Ludde Blombergs slutsats är alltså att man absolut ska lyssna mycket på hur barnen och ungdomarna känner, men att barnen behöver få möta och övervinna utmaningar.

— Jag fick ofta frågan ”Hur vill du göra”, för att lösa ett problem. Men hur fan skulle jag som barn kunna veta vad som var bäst för mig? Och då blev det ju som att det var mitt fel, som att jag hade misslyckats. Trots att jag egentligen inte hade verktygen för att lösa problemet, jag var ju ett barn.

I filmen intervjuas den legitimerade psykologen Daniel Andréasson som är verksam på skolor i Leksand, Gagnef och Vansbro. Han berättar så här:

— Om man som vuxen resonerar så att ”Jag tror att det här är det långsiktigt bästa”, då behöver man hålla ut och ta sig igenom de känslorna tillsammans med sitt barn. Visa förståelse för att det är tufft, och avfärda inte de känslorna, tipsar Andréasson.

Så bröt Ludde mönstret

Eftersom Ludde Blomberg missade högstadiet gick han så småningom ett år på IM-programmet på gymnasiet.

— Jag började tio och slutade tolv, och var ledig på onsdagar. Så det var en väldigt mjuk start. Sedan började jag här på folkhögskolan och jag har gått här i tre år nu.

Vad var det som hjälpte dig tillbaka?

— Det var att jag fick en bra relation till läraren Kim (Larsson), och som sagt att jag inte fick bestämma så mycket. Jag fick fortfarande bestämma, men jag hade någon att luta mig mot som var stabil. Så jag tror att den relationen hjälpte väldigt mycket.

Ludde Blomberg fortsätter:

— När jag började här satt jag bara i ett hörn med hörlurar, men jag har fått väldigt mycket ”push” på ett bra sätt för att tro på mig själv!

Vad vill du göra nu?

— Jag vill bygga vidare på det här! På vilket sätt vet jag inte, men jag vill göra något för att hjälpa andra som har varit i samma mönster att komma tillbaka!