”Jag bär så många kvinnors livsberättelser, både goda och tuffa”

Under ett krisuppdrag för Läkare Utan Gränser i Sydsudan blev skrivanden ett andningshål i den brutala verkligheten för Ore-bördige gynekologen Jona Elings Knutsson. Resultatet har blivit hennes tredje bok, romanen Lufthunger som släpps i veckan. Att skriva lättsamt om kärlek i en krigszon må låta som en motsägelse, men för Jona var det tvärtom en nödvändig strategi

—  Det brukar oftast bara vara jag på hela sjukhuset som är gynekolog. Så det betyder att jag måste vara tillgänglig dygnet runt, veckan om, berättar hon om vardagen på plats. Och det går ju inte alltid så bra. Man räddar några liv och andra går inte att rädda, för att det inte finns de resurserna. Den naturliga känslan är att jag vill lägga mig på rygg, sparka med benen och skrika och gråta, så hemskt är det. Det går förstås inte att göra, för då kan jag inte försöka rädda några fler liv.

Det var i januari förra året, under sitt tredje uppdrag i Afrika, som allt förändrades. Jona befann sig i Sydsudan när en väpnad konflikt bröt ut mitt under vistelsen. Rörelsefriheten blev plötsligt starkt begränsad när konflikten bröt ut, och tillvaron bestod till stor del av att gå ner i skyddsrum. Där och då blev läsande och skrivandet ett andningshål.

—  Antingen läser jag något lättsamt så att jag hamnar i en fantasivärld tack vare det eller skriver, då befinner man sig också i en fantasivärld för en stund.

Tidigare hade hon svurit på att aldrig skriva om sjukhusvärlden – det kändes för nära den vardag hon redan levde mitt i. Men i dag jobbar hon som gynekolog på en ungdomsmottagning i Stockholm och har fått lite distans till vardagen i sjukhuskorridorerna. Och där i Sydsudan, omgiven av nöd och med krig utanför dörren, blev fantasin om svensk sjukvård en fristad. Hon började skriva på mobilen, och innan hon visste ordet av hade hon en hel trilogi i huvudet som kretsar kring tre kvinnliga läkare.

—  Det finns så många föreställningar om hur det är att vara läkare, men de flesta ligger rätt långt bort från verkligheten kan man ju lugnt säga. Så storyn är att det här handlar om tre tjejer som är bästa kompisar sedan de började på läkarprogrammet och nu gör de sin ST, alltså specialisttjänstgöring men i olika specialiteter. Deras vänskap spänner över hela trilogin och då får man också följa deras personliga yrkestrubbel och kärlekstrubbel.

För första gången skriver Jona en romance – där en central kärlekshistoria och ett lyckligt slut är ett krav. Det var tack vare att hennes tonårsdöttrar slängde med en lättsam kärleksroman i resväskan som hon fick upp ögonen för genren. I den första boken Lufthunger möter vi Julia som kommer från den fiktiva glesbygdsorten Moåker. Att flytta från landet till storstaden, och kämpa med att koda av de osynliga sociala reglerna –som att det heter ”drink” och inte ”grogg” – är något Jona själv känner igen.

—  Jag vet i alla fall hur det känns att flytta från glesbygd till storstad, säger hon och skrattar åt minnet av sin egen tabbe med just det ordet. Lite finare folk säger inte heller något, det blir bara lite obekvämt tyst.

Huvudpersonen Julia brottas också med att inte riktigt passa in i läkarvärlden. När hon till slut inleder något med sjukhusets vaktmästare – inte en läkarkollega – blir det en konflikt mellan vad hon ”borde” vilja och vad hon faktiskt känner. Jona ser också ett djupare syfte med berättelsen: Att problematisera bilden av läkarrollen, och att visa upp alternativa sätt för relationer och sexualitet att se ut – som en motvikt till ett nyhetsflöde fullt av våld mot kvinnor.

—  Vi badas ju hela tiden i någon slags sådan omvärld. Och då kan man behöva det här som ett motgift, säger hon. Det är inte som att man ska låtsas som att den delen av världen inte finns. Men ibland kanske det bara kan vara skönt att tänka på något annat för en stund.

Fastän inga konkreta patientfall finns med i boken, är Jonas mångåriga arbete inom kvinnosjukvård en självklar källa till inspiration. Som gynekolog möter hon kvinnor i några av livets mest intensiva och känslosamma stunder. Boken är dedikerad till hennes patienter, med orden: ”Till alla som lagt sina vulvor och vaginor i mina händer”.

—  Jag bär så många kvinnors livsberättelser, både goda och tuffa. Det är också varför jag har världens absolut bästa yrke. Jag är glad när jag går till jobbet och jag är glad när jag går hem från jobbet, avslutar Jona.