Kärleken förde Ollie till Orsa

Kärleken förde Ollie Ahokas till Orsa i mitten av 1990-talet. Men förälskelsen till den kvinna som fick honom hit tog slut.

Men Ollie hade hunnit bli så förälskad i bygden att han blev kvar.

För att visa sin kärlek delar han med sig av sin konst på sociala medier, främst gamla byggnader från byarna runtomkring som han ritat med blyerts.

— Jag älskar att rita av gamla byggnader. Jag åker iväg och fotar mina motiv vid speciella tidpunkter på dagen, så att ljuset blir rätt. Det får inte vara någon skugga, det gör att jag får med alla detaljer, sedan ritar jag av det jag fotat, berättar Ollie.

Vi hade sett hans fina teckningar på Facebooksidan ”Vårt vackra Orsa” och undertecknad ville uppmärksamma det hela. Ollie visar två välfyllda block med A3-storlek.

Riktigt imponerande och välgjorda teckningar

— Som du ser tycker jag även om att rita krigsfartyg, men det har ju inte så mycket med Orsa att göra.

Det är många vackra motiv runt om i Orsa, men också från Våmhus. Han tycker även om att rita norska hus och miljön där och så sent som i går, fredag, var han iväg till Norge, den sista längre trippen i år. Det kom snö under hans besök i vårt västra grannland.

Han berättar något om varje bild.

— Det är nån teckning som jag inte riktigt minns vart jag fotat av, så egentligen skulle jag ha skrivit information till varje. Men det är också kul att höra diskussionen kring bilden.

Familjen Ahokas är en familj där konsten verkligen spirar. Hela huset pryds av tavlor som någon av familjemedlemmarna gjort.

— Jag har varit med på tre utställningar i Orsa och Mora. Senast var 2011, säger Ollie och visar att det var hela familjen Ahokas som ställde ut den gången på kulturhuset i Orsa.

Pappan gick bort för några år sedan och i huset på Sandhed bor numera Ollie med mamma Helinä. Ollie visar runt och berättar om de olika tavlorna. En tavla visar kungafamiljen i Fryksås.

— Det är mamma som målat, men det är påhittat att de är där. Hon fotade av det hon målat och skickade till kungafamiljen och fick ett tack tillbaka, berättar Ollie och visar det inramade tackbrevet från kungahuset.

Han visar oss upp på övervåningen. Förutom en massa fina tavlor pryds övervåningen av ett stort antal gitarrer.

— Jag spelade i band förut och jag har också hjälpt olika band och artister. Nu har jag själv lite svårt att spela på grund av ledgångsreumatismen i händerna.

Med lite stappliga steg tar han sig upp och nerför trappan till övervåningen.

— Jag har inte varit upp här på länge. Det är så svårt att gå i trappan. Jag åkte på kallbrand i ena foten och tvingades amputera benet från knäskålen och neråt. Att jag har diabetes ”hjälpte till”, men sedan missade läkare lite vilket gjorde att skavsåret jag hade utvecklades till kallbrand.

Han hade så ont ett tag att amputationen mer eller mindre blev en befrielse, beskriver han.

— Jag kan vara uppe i ett par timmar och det känns ganska bra att gå med protesen, men sedan är känslan att jag svullnar upp och behöver då använda rullstol.

— Det gjorde så ont ett tag att jag inte kunde sova och när jag blev av med benet, så uppfann man livet igen.

Som om inte det han berättat hittills vore nog har Ollie dessutom åkt på tre hjärtinfarkter.

— Vid tredje infarkten, som jag fick för två år sedan, var jag väldigt nära att dö. Jag tog mig till akuten i Mora. Det var gränsfall om de tänkte skicka mig till Falun, men som tur var fick jag åka dit. När jag kom till Falun, fick jag ingen luft och trodde jag skulle kvävas.

Han berättar att han flera månader efter den händelsen inte vågade sova.

— Jag var helt enkelt rädd att jag skulle kvävas, säger han.

Ollie berättar om en tjej från Kanada som han var tillsammans med. Där pratar vi kärlek på avstånd.

— Vi hade känt varandra i tio år och de två sista åren hade vi daglig kontakt. Men så åkte hon på en ovanlig form av magcancer. Hon hade klagat i ett halvår på att hon hade ont, när hon väl undersöktes tog det bara tio dagar innan hon dog.

Det var en annan kärlek som fick finskbördige Ollie att flytta till Orsa. Familjen bodde först i Åbo, sedan fick pappa jobb i Sverige och Stockholm. Då var Ollie bara tio år.

Han bodde i Vällingby när han träffade en tjej på Rhodos i början av 1990-talet som han blev förälskad i.

— Det var en Orsatjej med gröna ögon. Några veckor efter att vi kommit hem från Rhodos ringde hon mig, en vecka senare tog jag min bil, åkte till Orsa och överraskade henne.

1994 flyttade Ollie Ahokas till Orsa.

— Hyrorna i Vällingby hade gått upp med 150 procent och det var mycket våld där. Det var rätt läge att ta sig därifrån, konstaterar han.

Han pendlade till Stockholm på helger då han jobbade på en Finlandsbåt i 9 år, bland annat som diskjockey. Han bodde aldrig tillsammans med den här Orsatjejen. Det tog slut mellan de båda, men Ollie blev kvar.

— Jag blev så inspirerad av miljön här uppe, så jag köpte ett ritblock och började rita. Jag var till Emådalen och Skattungbyn bland annat, det är så vacker miljö där.

Här uppe har han haft flera olika jobb, bland annat som lärare. Han jobbade också flera år åt Mora IK, där han fotade en hel del och fixade med programblad. Han berättar att han blev god vän med många av spelarna, inte minst de finska spelarna som blev glad över att få prata finska med Ollie.

— Jag har fått mycket fina minnen genom hockeyn. Bland annat när Mora IK 2004 gick upp i Elitserien. Då hjälptes jag och Malte Steen att ställa ut marschaller efter vägen och det kom fler och fler som hjälpte till.

När Mora IK:s spelarbuss sedan anlände från Stockholm lyste marschaller upp vägen från Noretrondellen till Smidjegrav, där det blev ett hejdundrande firande under flera timmar denna historiska påskafton för lite drygt 20 år sedan.

Han bor granne med MIK-chauffören Hans Lans och Ollie följer sitt kära Mora IK via radion och nätet. Han har svårt att gå och således svårt att besöka Smidjegrav.

Sedan fem år är han sjukskriven och i februari 2025 fyller han pensionär. På köksbordet håller han på att bygga upp en ministad från Tyskland.

— Det är Hamburg. Att hålla på med diorama, som det heter, är bra träning för mina fingrar. Jag ska beställa fler delar och när det är färdigt är den 2×1 meter stor. Får jag tag i grejer, så hoppas jag bli klar till sommaren.

Och så håller han förstås på med sitt ritande och dokumentation av vackra närmiljöer i Orsa med omnejd. Förut målade han tavlor, men nu är det blyerts som gäller. En bra terapi med tanke på allt som Ollie Ahokas varit med om.

— Man måste ha lite galghumor också, trots allt går livet vidare, konstaterar han.