”Jag kan må så dåligt när matcherna står och väger”

Efter 65 år med ishockeyn tycker Yngve Frost att det får vara nog.

Han har tröttnat på sena nätter och framför allt att han kan må så dåligt under en match.

Men hockeyn är som ett gift för Yngve, så frågan är om han kan avhålla sig från sin kära idrott.

För ett tag sedan deklarerade Yngve att han slutar som materialare för Mora IK:s U18-lag, men när Siljan News träffar den snart 74-årige Nusnäsbon är han inte helt säker i sitt beslut.

— Du vet hur det är, rökare har svårt att sluta fast de säger det, vi får se om det blir så.

De senaste säsongerna har han varit materialare i Mora IK:s U18-lag. Innan dess hade Frost samma uppgift för det svenska U18-laget i många år. Där fick han vara med om en riktigt fin höjdpunkt när Småkronorna vann VM 2022.

— Men det var också sista gången jag var med där. Jag hade sagt redan innan säsongen att det skulle bli den sista, så man slutade på topp med ett VM-guld, det var häftigt.

Totalt blev 21 säsonger som materialare för U16- och U18-landslagen. Han visar upp en landslagströja med nummer 21, hans namn på ryggen och alla spelare och ledares autografer från gänget som gick hela vägen. En av spelarna i guldlaget 2022 var Leo Carlsson, numera firad NHL-stjärna i Anaheim. Fler kända namn fanns med i guldtruppen.

— En rolig grej är att en av ledarna från VM 2022, Robin Jonsson (assisterande coach), han hade tidigare spelat U18-VM när jag var med som materialare.

Yngve nöjde sig med att vara materialare åt enbart landslagen.

— Det är lugnare att vara i ett landslag, då är man bort mellan 7-10 dagar, sedan blir det ett uppehåll. Är man i ett klubblag är det mer intensivt under en längre tid, konstaterar han.

Efter U18-VM 2022 slutade Frost med landslagsuppdragen och började i stället jobba för Mora IK:s U18-lag.

— Men jag tog bara bortamatcherna. Det är ingen som är sugen på att åka på bortamatcherna och komma hem sent en vardag. Mötte vi Färjestad, så kunde jag vara hemma två, tre på natten när jag gjort klart allt.

— Och sista matchen mot Skellefteå, när vi åkte ut i kvartsfinal, då var jag hemma i Nusnäs vid 06-tiden. För mig spelar det ingen roll, jag är ju pensionär och kan sova dagen efter, men tänk om man skulle behövt åka iväg på ett vanligt jobb på det.

Säsongen med Mora IK:s U18 beskriver han som den bästa under hans år.

— Det sägs att det även är den bästa säsongen på 23 år för ett U18-lag.

Det om något borde vara en morot att fortsätta som materialare, men det var ju det här med måendet.

— Det är något jag känt de senaste åren, man mår illa när det är matcher som står och väger. Man vill ju bara att killarna ska vinna, jag har ju spelat själv och vet hur det känns.

Han berättar om den gången i Kanada då han var iväg med Småkronorna där en match fick avgöras med straffar.

— Jag tror matchen avgjordes först i tolfte straffomgången, det var för jobbigt, riktigt plågsamt, säger han och skrattar åt minnet.

Hans stora engagemang bidrar förstås till att han mår så dåligt, han vill ju bara sina killar väl, att de ska få vinna och vara glada. Lite överraskande är faktiskt att hans fru än mer engagerad, enligt maken. I alla fall när Wivi-Anne och Yngve sitter i soffan och kikar på matcher.

— Jag är mer luttrad och kan sitta med en tidning och slötitta på hockeyn. När det börjar bränna till, då kikar jag upp, frun är mer intresserad av hockeyn än vad jag är när vi tittar på TV, skrattar Yngve.

Frun håller lite motvilligt med när hon kommer ut med fika där undertecknad och Yngve sitter och samtalar med vacker utsikt mot Siljan.

Intresset för ishockey kom tidigt när han var ung grabb i slutet av 1950-talet. Han är uppväxt i Noret och bodde där Willys nu ligger. Noretrinken, som fanns på den tiden, låg inte långt ifrån hemmet.

— Jag hade nog inte ens hunnit börja skolan. Direkt man såg att lyset tändes, då gick man till rinken.

Han började spela aktivt i Noretpojkarna. På den tiden var det kontroversiellt att komma från Noret och spela i Mora IK, berättar Yngve. Men det skulle ändra sig.

— Kenny Both var spelande tränare i Mora IK på den tiden och han såg till att även vi från Noret fick spela i Mora IK.

Men när Yngve inte fick plats i Dalarnas TV-pucklag, blev han så förbannad att han gick tillbaka till Noretpojkarna. Han lirade där i två år innan han återvände till MIK och spelade elva säsonger med A-laget i dåvarande division 1. 1981/82 blev sista säsongen i Moratröjan. Sedan spelade han två år med IK Björnen/Everstberg innan han la klubban på hyllan.

Det var när barnen började spela hockey som Yngve ”halkade” in som materialare. Sonen Robert är äldst (f -74), paret Frost har även Tony och dottern Ann-Sofie. Alla tre har lirat hockey med pappa som materialare.

Sedan fick han samma uppdrag för Dalarnas distriktslag, fortsatte i TV-pucken och även i regionlaget. Det fanns bara fyra regionlag i Sverige och när man var med där, då kom man närmare det Svenska Ishockeyförbundet. På så vis fick han chansen att komma med i ett landslag.

— Jag började i U16 och mitt första landslag var de som är födda 1983. Där spelade Andreas Jämtin och han är väl den störste busen svensk hockey haft, skrattar Yngve.

Han har haft hand om landslagen i U16, U17 och U18. Oftast börjar man i en årskull och följer sedan med till U18 och så börjar man om med U16 igen.

— Roligast är U18 då den åldersgruppen spelar VM. Förutom guldet 2022 har jag varit med om ett brons också. I årskullen som kom trea fanns Nicklas Bäckström med i laget.

I början av 2000-talet var han med på sin första internationella camp för ungdomar, där man samlar spelare från väldigt många nationer. De här camperna hålls för att utveckla ishockeyns U-länder, men även spelare från de allra bästa länderna var med.

— Jag minns första året, då var jag ensam materialare för 125 spelare på en sån camp.

Nu är det inte bara hockey som Yngve Frost är intresserad av. Han är en flitig motionär i Vasaloppets 45 km.

— Jag har åkt alla sedan Vasaloppet 45 startade 1997. Det är jag och Jan Rova (även han från Mora) som åkt samtliga lopp. Han är några år äldre än mig, vi får väl se vem som håller ut längst, säger 73-åringen med ett skratt.

Skidåkningen har han för avsikt att fortsätta med, men ishockeyn är ett avslutat kapitel. Eller är det verkligen så?

— Man vet aldrig. Just nu känns det som att det får räcka, men jag lovar inget. Det är ledare i Mora som varit på mig ”lite svagt”, men jag hoppas det löser sig ändå, att de klarar sig utan mig.