Ibland behövs bara ett nej

Vid en anställningsintervju en gång fick jag frågan om jag har någon förebild, någon ”stor eller känd” person som fått mig att känna drivkraft. En spännande fråga som vid första intrycket sa att det här är någon som verkligen vill lära känna mig som person också. Inte enbart titta på mina kvalifikationer, min akademiska kompetens.

När jag så tänkte på frågan i ungefär tre sekunder suckade plötsligt frågeställaren, svepte med handen i luften i en gest av att ”nu går vi vidare”, medan han sa: ”Okej, om det inte dyker upp ett namn på en gång så har du ju helt klart ingen.”

Min haka föll häpet ner några centimeter och jag sa att jag väl ändå måste få tänka. Men han gick bara vidare till nästa fråga och resten av intervjun blev som en utmanande oral duell. Rummet kändes trångt och syrefattigt. Hjärnan blev ofokuserad medan jag processade stämningen. Det var bara pudrade peruker och sekundanter med vapenlådor i gryningen som saknades för att scenen skulle bli komplett och som hämtad ur en periodfilm.

När jag lämnade den märkliga intervjun var det med en känsla av förvirring blandad med lättnad och en fast övertygelse om att jag aldrig någonsin tänkte jobba för en person av det slaget. Härskartekniken och självgodheten stod som en pyrande aura runt honom.

Döm om min förvåning när han ringer några dagar senare – när jag för övrigt hade gått vidare i livet och lagt den där intervjun till de berömda handlingarna – och erbjuder mig jobbet. Lät lite så där lätt nonchalant i tonen och sa att han stämt av med de andra som också deltagit i min utfrågning (de märktes knappt under den där timmen) och alla var överens om att jag var rätt person för jobbet och att jag var välkommen i teamet.

Likväl som min haka av häpnad justerats en smula vid intervjun gjorde den samma sak denna gång. Samtidigt undslapp jag mig oundvikligen ett litet fniss och sa att jag blev förvånad. Förklarade att jag inte riktigt hade fått känslan av att vi var på samma våglängd vid intervjun, men sa så klart artigt att jag tackade för erbjudandet. Men nej, tack. Arbetet var trots allt inte det jag trott, så jag stannar i den anställning jag har.

Döm om min ytterligare förvåning när han uttryckte sin förvåning. För han tyckte att det var en väldigt bra intervju. Här blev jag lite mindre formell och sa att det var en ganska brysk intervju. Som inte direkt fick mig att känna att jag hade så mycket att erbjuda. Sa det med ett litet skratt även här.

Då lät han ännu mer förvånad och frågade vad som skulle kunna övertyga mig. Hände det här? Börjar han på riktigt att be och tjata? Till slut blev det bara nog och jag förmedlade ett ytterst vänligt, men bestämt nej. Då tystnade han. Vi önskade varandra en trevlig kväll och lade på luren.

I det mänskliga mötet har jag allt oftare börjat inse att det är rimligt och nyttigt att lyssna inåt när en varningsklocka börjar plinga någonstans djupt därinne. Pockar på uppmärksamhet när någon oinbjuden vill ta sig förbi integritetens gränser.

För egen del plingar det numera extra högt när omgivningen är lite för högljudd. Lite för stor och brölande och vill ha saker som den inte har rätt till. Det är väl det som ingår i livserfarenheten. Inte alltid säga ja och amen, utan emellanåt vara tydlig och bara kort och gott säga nej.