”Helt plötsligt kände Gun-Britt att någon slickade hennes hand”

Många är det som engagerat sig i hunden Jennys försvinnande och efter närmare tolv dygn fick historien ett lyckligt slut.

Såväl Hanna Eriksson, som har ID-hunden Sune, Drönar-Björn och även spårhund Bob från Borlänge plus uppemot 50 volontärer har varit involverade i sökandet.

Ingen lyckades fånga Jenny, trots att många har sett rymlingen. Men helt plötsligt kände matte Gun-Britt att någon slickade henne på handen.

— Det är helt otroligt. Gunn-Britt satt ute på gården vid 01.30 natten mot söndag. Hon tittade i telefonen och var bländad av den, det var helt becksvart runtomkring, då hon kände att någon slickade henne på handen. Där var Jenny, helt fantastiskt, säger husse Peter Söderberg.

Makarna Peter och Gun-Britt är kända uppfödare av labradorer och paret skaffade sin första hund 1981. 1991 startade de sin kennel. Från 1988 var de väldigt aktiva och deltog på såväl jaktprov och olika mästerskap med sina hundar. Sedan cirka tio år tillbaka har paret med ålderns rätt tagit det lite lugnare och nöjer sig med att umgås med sina fem hundar på gården i Kallmora.

— Numera lever vi på gamla meriter, skrattar Peter. Jag är stamtavlenörd och har en hane som vi köpt i England, de andra fyra labradorerna har vi fött upp själva.

Flera gånger om dagen släpper de ut hundarna som får springa fritt på gården. De har en stenmur på gården och skulle någon av hundarna få för sig att ta sig över den för att ”spana in” vad som finns på andra sidan, så finns helt klart möjligheten.

— Men vi har alltid uppsikt över hundarna och när vi ropar att de ska komma in så kommer de. Ibland kan det vara nån eftersläntare, men då brukar det räcka med att vissla så får vi in alla.

Men tisdagen den 21 juli vid 18-tiden kom inte Jenny in. Varken på rop eller vissling.

— Hon kom aldrig, Jenny var borta, berättar Peter.

Husse tog cykeln och började leta efter parets försvunna hund. Bara efter ett par hundra meter fick han höra av en granne att hon sett Jenny springa bakom deras hus. Söderberg poängterar att det är högst ovanligt att någon av deras hundar rymmer.

— Vi har bott här i 23 år och bara en gång tidigare är det en som rymt. Det var nyårsafton för 15 år sedan och hunden blev skrämd av smällare. Men då tog vi kontakt med ett medium från Leksand och redan dagen efter var hunden tillbaka.

Så lätt skulle det inte gå med Jenny som var borta i nästan två veckor.

— Två timmar efter att hon försvann kom det ett rejält åskväder, jag vet inte om det gjorde att hon drog iväg, att det var något hon kände var på gång. Jag har ingen annan förklaring till varför hon skulle dra iväg sådär.

Efter att grannen hade sett Jenny bakom deras hus dröjde det två dygn till nästa observation.  Då hade hon setts i Skattungbyn efter Japanvägen. Bilisten tänkte försöka fånga in den lösspringande hunden, men då kom det helt plötsligt en älg över vägen, vilket gjorde att Jenny drog till skogs.

Efter en ny observation på fredagen på Torsmobron upphörde observationerna.

Johan Sjöholm tog initiativ att via sociala medier få folk att hjälpa till i sökandet.

Natten mot onsdag veckan därpå sökte Linnea Hamrén från Skattungbyn av skogarna norr om Oreälven då Linnea plötsligt såg Jenny gåendes på Tetvasseltjärnsvägen söderut mot Oreälvsbron. Vännen Krister ”Krille” Bergfeldt hoppade in i bilen och kom precis fram till Oreälvsbron då han såg Jenny på Sandvägen upp mot Lintjärn.

Linnea kontaktade då Johan som tillsammans med sin man Jonathan Engvall och deras labrador Elio anslöt sig till sökandet. Det var mitt i natten och nästan helt beckmörkt.

Johan och Linnea kontaktade även Hanna Eriksson som kom med kända ID-hunden Sune från Örnsköldsvik, samt Drönar-Björn.

— Det var de här fyra som ledde arbetet, vilka engagerade människor, säger Peter tacksamt. De tyckte att Jag och Gun-Britt skulle hålla oss hemma, men vi var ute och åkte dagtid och letade.

Så i torsdags kom rapporter om att Jenny setts mellan Östra Grunuberg och fäbodarna i Emmeråsen.

Då riktades alla ideella krafter åt det hållet samtidigt som ett rejält oväder med kraftig åska och regn försvårade sökandet. Efterföljande dag sågs Jenny gåendes på Emmeråsvägen kring Dödbyn, men även denna gången försvann hon spårlöst igen. Frivilliga spanade hela natten kring Turistvägen och inne i skogarna.

Lördag förmiddag sågs Jenny vid gamla kalkbruket i Kallholn och vid Åbergtjärnen.

—  Då hade även Gatuhunden Bob kopplats in, utbildad i spårning av försvarsmakten, och vi fick order att hålla oss hemma utifall Jenny skulle komma hem självmant, det verkade också som att hon gick allt närmare hemåt.

Många observationer gjordes och spåren ledde mot Åberga tjärn där Jenny plötsligt syntes till på nytt.

Alla frivilliga placerades då ut längs med landsvägen och vägskälen däromkring. Natten mot söndag gjorde ”Krille” den senaste observationen av Jenny vid avfarten från landsvägen och upp mot Kallmora.

Samtidigt som drönare med värmekamera började söka av kände plötsligt Gun-Britt, som satt ute i mörkret, hur Jenny slickade matte på handen. När hon insåg vem som var tillbaka satte Gun-Britt snabbt på kopplet på rymlingen.

Att Jenny varit ute på vift i närmare tolv dygn märks inte på labradoren. Visst har hon magrat 1-2 kilo, enligt husse, men hon har inga synliga sår, inte ens på tassarna trots att hon uppskattningsvis färdats flera mil under sin tid på rymmen. Framöver blir det till att hålla Jenny kopplad så att hon inte får för sig igen att ge sig av på en utflykt.

Makarna Peter och Gun-Britt Söderberg är förstås enormt tacksamma över alla som engagerat sig i sökandet efter deras älskade vovve.

— Det är helt otroligt. Vilka fantastiska människor det finns. Den här Johan känner jag inte, jag har jag aldrig träffat honom, men vilken entusiast. Likaså Linnea, Hanna och de andra, vilken passion de har för djur. Man är så tacksam, poängterar den oerhört glada hussen Peter Söderberg.

Johan Sjöholm gjorde som så många andra när han först såg parets efterlysning av familjemedlemmen Jenny. Han tyckte det var ledsamt, men hade fullt upp sitt egna. Men när han förstod att paret började ge upp hoppet om att återse sin kära hund tog han initiativet att efterlysa fler frivilliga i sökandet efter Jenny via lokala grupper på social media. Sökgruppen; ”Hjälp oss hitta Jenny” startades och arbetet intensifierades till att pågå nästintill dygnet runt.

— Det har varit väldigt intensiva närmare två veckor. När jag såg att de började ge upp, tog jag initiativet till att söka volontärer via sociala medier. Det här sökandet har påverkat oss alla mycket. Vi har haft en chatgrupp på 30 personer och det är totalt cirka 50 volontärer som varit med i sökandet, berättar Johan.

— Den här solskenshistorien är mycket finare än man kanske tror. Det var så mycket värme och medmänsklighet, där flera byar gick ihop, även turister har varit med i letandet.

Han berättar också att det ska ordnas en uppföljning för alla de som varit med i det här känslomässiga sökandet som till slut fick ett lyckligt slut.