”Hade man ingen näverlur eller ett kohorn så kulade man istället”

Kulning var en form av lockrop man använde för att kalla in betande tamboskap såsom kor och getter, som har använts i hundratals år. Men också för att kommunicera med andra på avstånd. Det är en hög, ordlös och mycket kraftfull teknik som bär långa sträckor.

— Kulerskorna i Orsa bildades för tretton år sedan och vi är en grupp som vill föra traditionen med att kula vidare. Att kula var något som man förr använde sig av i fäbodarna, berättar Annika.

Föreningen Kulerskorna i Orsa, är en del av Orsa-Skattunge Hembygdsförening och består av ett tiotal kvinnor som arbetar för att bevara och utveckla vallmusiken. På somrarna är de med på många aktiviteter för att visa upp och skapa intresse för kulning.

— En del av oss har hållit på i 25 år och det känns jätteroligt om fler blir intresserade och vill börja, berättar Lena.

I gamla tider hade man även näverlurar och kohorn som man kommunicerade med, men hade man inte det, kulade man istället.

— Om barnen var ute med djuren i skogen och inte hade någon klocka då kulade man hem dem, berättar Maja och fortsätter.

— Samtidigt så kulade man mellan husen, något man kunde göra på större avstånd. Hade man ingen klocka kunde man kula till någon som hade det och få svar på vad den var.

För Majas del fanns ingen tvekan när hon kom i kontakt med dem som kulade.

— När jag hörde det första gången var det som jag ryste, så jag frågade min moster hur man gör.

När de är ute på olika event så kan det skapa lite fundersamhet när de delar upp sig och tar plats runt omkring dem som ska lyssna.

— Det blir inte så stort avstånd som man hade förr, men det visar upp på ett bra sätt hur det går till, berättar Maja avslutningsvis.