Ta på dig en reflexväst och upptäck vem du är

Ge en människa lite makt och se vad som händer.

Förra helgen var det Ultravasan, när vältränade människor springer de nio milen mellan Sälen och Mora. Arrangemanget var fantastiskt välordnat.

Jag var servicepersonal till två anhöriga, vilket innebar väckning klockan ett på natten för att köra löparna till Vasaloppsstarten. På plats i Sälen var det en skön stämning och parkering och nummerlappar gick som en dans. Klockan fem på morgonen gick startskottet för löparna. Friska tag.

Mitt första serviceställe var i Mångsbodarna. Det blev en stunds väntan, men muntra och tillmötesgående parkeringsvakter och funktionärer gjorde stoppet till en njutning.

Under loppets gång mötte jag mängder med funktionärer och de allra flesta var en stolthet för Vasaloppet.

Men det fanns förstås, som alltid, några undantag som bekräftade regeln.

Vid ett tillfälle knallade jag förbi en sorts über-funktionär som stod och gormade för fullt åt två underställda funktionärer. Tänk en fanjunkare som, svagt framåtlutad, skäller ut två beväringar.
Det lät som en småsak och jag såg hur de två utsatta männen bet ihop för att inte be honom att fara och flyga. Till slut vände de på klacken och gick mitt i hans harang. Det var nog klokt.

I Evertsberg hade löparna avverkat motsvarande ett maratonlopp, plus en halvmil. Halvvägs.
I tävlings-appen kom en uppskattad tid för målgång för mina skyddslingar. Jag sade att det vore trevligt om de kunde hålla den, för då kunde vi äta pizza vid åttatiden på kvällen, när vi kom hem.

De bara tittade på mig och jag såg vad de tänkte: ”Fint, men vi har fullt upp att överhuvudtaget ta oss igenom det här…”

Vi snabbspolar till Hökberg, drygt sju mil in i loppet. Jag hade turen att få en parkering precis utmed spåret och därmed första parkett för att se löparna springa, och i vissa fall halta, förbi.

När mina egna löpare anlände var de fortfarande vid gott mod, men nu märktes det att de börjat gräva djupt i sina reserver. De var inte jättepratsamma när de bytte strumpor och fyllde på med energi.

Vid nästa stopp blev jag lite osäker på vart jag skulle. Då siktade jag en funktionär. Han stod med händerna i byxfickorna och tittade på löparna från en stor folktom fålla, på en i övrigt närmast öde plats. I stället för att ropa till honom tog jag ett par kliv in i fållan och sa ”Ursäkta…”
Han snurrade runt och röt: ”BACKA! HÄR FÅR DU INTE VARA! BACKAAA!”, som om han var livvakt för kungen på slottsbacken, snarare än en funktionär som slötittade på amatörlöpare långt ut i spenaten.

Jag låtsades inte om hans omotiverade utbrott, utan fortsatte bara min fråga.
”Eh, um, ja, om du går runt därborta så…”, svarade han.

Egentligen är det ju bara struntsaker, men sådana där småutbrott tar ofta oproportionerligt stor plats i upplevelsen. Samtidigt är det ett fascinerande fenomen.

När vi får ökat ansvar och makt, som en befordran eller ansvar vid ett arrangemang, släpper vi ofta lite på bromsen i vår personlighet. Drag som redan finns där får större spelrum.

För de flesta betyder det att man tar ett tydligare positivt ansvar: ”Nu ska jag göra mitt bästa för att det här jobbet, eller jättearrangemanget, ska bli så bra och trevligt som möjligt!”

Men en liten klick ser det, medvetet eller omedvetet, som en möjlighet att leva ut sin inre småpåve. Och ibland räcker det med en reflexväst för att det ska bryta ut.
Du har säkert träffat på dem själv, för de kan dyka upp lite varstans – från hockeymatcher till återvinningscentraler.

Nåväl. Summerat var det ett fantastiskt arrangemang och till nittionio procent en positiv upplevelse.

Några minuter efter åtta på kvällen rullade vi in hemma med två lyckliga, om än något stela, löpare – och nybakade pizzor i bakluckan.