”Djävulskt jobbigt psykiskt att ligga där”

Han gjorde allt för att inte bli smittad och undvek onödiga kontakter. Men smittspridningen ökar överallt och till slut drabbades Mats Olsson av covid-19. För honom blev det en riktig skräckupplevelse.

— Det är otäckt. Man vet inte alls vem som bär på viruset och man har ingen aning om hur det slår mot en.

När vi pratar med Mats låter han andfådd. Det har gått knappt två veckor sedan han fick lämna infektionskliniken i Falun och komma hem till Orsa.

Han älskar att spela golf och längtar tills han får stå på ett par skidor, men längdåkning är inte att tänka på den närmaste framtiden.

— Jag kan inte säga att det är bra, men det är i alla fall lite bättre än vad det varit. Jag försöker promenera och gör små framsteg.

Nästan hela familjen Olsson har fått känna av covid-19. Hustrun Malin och de båda sönerna har haft det, men ingen av dem är i närheten av Mats upplevelse. Det hemska viruset slog ut honom totalt.

— Det är jobbigt att prata och att över huvud taget röra på sig, att gå på toa, att klä på sig. Allt man tidigare tagit för givet är jobbigt, beskriver Mats hur han mår.

Den enda som klarat sig från coronan hos Olssons är dottern Vilma, men hon pluggar också i Östersund och har varit i Jämtland under hösten.

När det gäller Mats så får vi gå tillbaka en månad, till den 20 november, när han började känna de första symptomen.

— Det var en fredag. Jag var på en heldagsutbildning och när jag kom hem på eftermiddagen började jag få ont i nacken, men tänkte inte mer på det.

Men lite senare började tecken på feber dyka upp.

— Jag började frysa och tänkte; ”F-n, det är nåt på gång och jag tänkte att det faktiskt kunde vara corona”. Malin hade testat sig på tisdagen samma vecka, tre dagar innan jag började känna mig konstig.

Samma dag som viruset började ta ett grep om maken, fick Malin svar på sitt coronatest, vilket visade sig vara negativt.

— När Malin inte hade corona, så tänkte jag att det är nog nåt annat skit som var på gång med mig.

Senare på fredagskvällen blev Mats ännu sämre.

— Jag blev dålig i magen och fick diarré. Sedan kände jag mig febrig och när jag kollade, så hade jag cirka 38,5.

Tankarna börja åter snurra om det möjligen kunde vara corona. Men samtidigt så har Mats och Malin varit väldigt försiktiga, då Olssons har anhöriga som är i riskgruppen.

— Vi hade också stängt igen kontoret (Mats jobbar åt kommunen) för besökare ett par, tre veckor tidigare och när vi väl var ute, var vi till ICA eller Coop, så vi gjorde aldrig några större utsvävningar. Annars var vi bara hemma.

Men trots alla försiktighetsåtgärder började det hela mer och mer luta åt att Mats hade drabbats av coronaviruset.

Under lördagen bokades en tid in för coronatest på tisdagen (24/11). Febern höll inte bara i sig under helgen utan den fortsatte stiga.

— Måndag och tisdag hade jag runt 39 grader. Jag var helt utslagen hela den veckan och när jag skulle iväg och göra testet, så fick Malin skjutsa mig.

På onsdagen (25/11) började han få problem med andningen.

— På fredagen hade jag haft feber en vecka och den gick inte ner. Då ringde jag vårdcentralen och fick träffa en läkare.

Denne lyssnade på Mats lungor och gjorde syretest. Den orkeslöse Mats fick också testa att gå i en trapp och efter det läkarbesöket var det ingen tvekan, han måste direkt under vård.

— Läkaren beordrade mig att åka till Falun. Där hamnade jag på en avdelning där EKG togs, de kollade syresättningen, det togs blodprov och gjordes olika tester.

Till saken hör att trots att det hade några gått några dagar (tisdag-fredag) sedan Olsson gjorde covidtestet, så hade det fortfarande inte kommit något svar.

— De ringde och jagade på för att få svar på mitt test, men då visade sig att provet kommit iväg sent och att det under fredagen var på väg till Stockholm. Trots att de inte fått svar, så behandlades jag som en coronapatient.

Mats fick ligga kvar på avdelningen som han först kom in till. På lördagen (28/11) blev han ännu sämre och flyttades till infektionskliniken. Då kom också svaret som nog de flesta redan visste; coronatestet var positivt.

— Jag blev bara sämre och sämre för varje dag, berättar han.

I början fick han hjälp med syre via två slangar som gick in i näsborrarna, men när inte det gav önskad effekt fick läkarteamet förse honom med en mask. Allt för att han skulle få hjälp med andningen, som var så ansträngande.

— Läkarna kom hela tiden och pratade lugnande med mig och de sa att det fanns ytterligare steg att ta till med syresättningen.

Mats blev aldrig så allvarligt sjuk att han behövde läggas in på IVA, men berättar ändå om en ångestfylld tid på Falu lasarett. Totalt låg han inne nio dagar.

— Tankarna när man ligger där… När ska det vända, det var det som snurrade i huvudet. Man visste inte när toppen var nådd.

— Sedan att bara ligga still där… Det var var slangar och grejer och jag kunde inte ligga som jag ville. Läkarna rekommenderade att ligga i framstupa sidoläge eller på mage. Detta för att lungorna skulle avlastas.

Det var väldigt svårt för Mats att sova och han beskriver ångesten att ligga i en sjukhussäng helt maktlös och inte veta vart den här sjukdomen skulle bära iväg med honom.

— Första natten sov jag inget alls. Jag låg där och kikade på mätinstrumenten och med jämna mellanrum kom de in och tittade till mig.

— Psykiskt var det jäkligt jobbigt under tiden jag låg där. Tankarna for hela tiden; ”Varför har jag drabbats av det här… När ska det vända…”

— Allra värst var det att ta sig igenom nätterna. Det gick ju inte att sova och krångligt att röra på sig med alla attiraljer man hade på sig.

Någon gång onsdag, torsdag 2-3 december, började det så äntligen vända. Syresättningen blev bättre och skruvades ner till en lägre nivå.

— Jag märkte inte någon större skillnad. Jag tyckte bara att det var så psykiskt jobbigt att ligga där, jag har aldrig i hela mitt liv legat still så länge.

Söndagen den 6 december fick Mats Olsson komma hem och påbörja vägen tillbaka till livet.

— Jag har inga underliggande sjukdomar. Jag spelar mycket golf och rör på mig där och spelade faktiskt sista gången den 15 november. På vintrarna åker jag skidor. Jag längtar tills jag kan åka igen, men det är en bit dit, konstaterar han.

För tillfället får motionen bestå av kortare promenader.

— Man vill ju komma tillbaka så fort som möjligt och jag gick nog på för mycket då jag fick ont i lungorna. Det gäller att skynda långsamt, men det är svårt.

Läkarna kan inte säga när Mats blir återställd. Lungorna skall vara flexibla, men på dem som blir drabbade av svårare covid-19 blir lungorna vita och hårda.

— Det kan ta veckor eller månader, är det jag hört. De vet inte hur det här slår och läkarna själva säger att de hela tiden lär sig nya saker om det här viruset.

— Jag är van att röra på mig och det känns väldigt frustrerande…

Under tiden som Mats låg inlagd på infektionskliniken i Falun testades även Malin positivt för corona.

— Men hon fick det väldigt lindrigt; ont i huvudet och hostig.

Den ena av de 18-åriga tvillingsönerna, Gustav och Filip, visade sig ha antikroppar när han kollade sig. Han hade tydligen åkt på viruset tidigare medan den andra sonen testades positivt när pappa var inlagd.

En av dem hade haft ont i huvudet, men han brukar också kunna drabbas av migrän, medan den andre inte uppvisade några symptom alls innan.

— Det är det här som är så otäckt. Vi hade varit så försiktiga, men det här visar att det går inte att vara nog försiktig, vem som helst kan drabbas.

— Sedan slår det ju så olika. En del blir jättesjuk medan andra inte känner något alls, konstaterar 50-årige Mats.

Det är familjen Olsson verkligen ett levande bevis för. Hustrun och sönerna blev bara lindrigt sjuka medan pappan i familjen blev rejält dålig.

För Mats var det långtifrån självklart att gå ut och berätta om det här. Han blev dock övertalad av sin fru.

— Det är viktigt att det här kommer ut, att folk får höra hur lätt det är att bli smittad och hur fruktansvärt dålig man kan bli, säger Malin.