”Nu kan vi berätta vår egen historia”

På tisdagen vankades det stor invigningsfest på Västanviks Folkhögskola där det från och med nu går att besöka Sveriges första utställning med dövundervisningens historia i fokus. Initiativtagare till utställningen är Pär Aron Borgs vänner som tack vare bidrag från Riksantikvarieämbetet och Stiftelsen Tysta Skolan samt Västanviks Folkhögskola nu kan visa upp historian ur dövas perspektiv.

— Äntligen kan vi visa upp alla dessa föremål som vi samlat på oss! Vi har varit igång med det här i snart tio år med många samtal om vart vi ska ta vägen och till slut fick vi plats här på Västanviks Folkhögskola vilket känns väldigt bra med tanke på det centrum man är för döva. Västanvik är en otroligt viktig plats för dövas kulturarv och som sagt, äntligen har vi fått till det här, säger Johanna Mesch från Pär Aron Borgs vänner.

Utställningen håller till i skolans huvudbyggnad och är förlagd i flera olika rum med olika teman. I ett av rummen finns föremål som visar hur döva hade det i skolan och i ett annat finns en hel del idrottshistoria samlat. Just nu är det som sagt en utställning men förhoppningen och ambitionen är att kunna växa till något större än så.

— På lång sikt vill vi öppna vårt eget museum vilket finns i exempelvis Norge och Finland men ännu inte här i Sverige. I och med den här utställningen visar vi ändå att potentialen finns, fortsätter Mesch.

Planerna på en utställning började redan för två år sedan men coronapandemin fördröjde det hela. Det blev dock lite extra bråttom att förflytta de historiska föremålen då arkivet i Växjö drabbades av en vattenskada. Frågan ställdes då till Västanviks Folkhögskola om det fanns möjlighet att förvara föremålen där.

Antalet föremål är många där en del har cirka 200 år på nacken. Riktigt så lång tid har det inte tagit att få till utställningen men det har ändå varit en långdragen process. Så är även fallet med museeambitionerna som finns. Johanna Mesch berättar att man ofta blivit hänvisade till redan befintliga museum för att inleda någon form av samarbete.

— Självklart vill vi gärna samarbeta men samtidigt är det lätt att våra föremål och vår historia försvinner i mängden vid större museer. Vi behöver ha vårt eget.

En stor inspirationskälla till att öppna ett eget museum men även den nyinvigda utställningen är ett museum i Washington med fokus på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Johanna berättar att deras uppfattning påminner ganska mycket om dövas, att man på större museer ofta visar upp kåtor och kläder som bara är en liten del av hela historien.

— När ursprungsbefolkningen fick bygga upp sitt eget museum fick man också berätta om hela sin historia, om livet i stort, deras litteratur och poesi, hur man faktiskt hade det. Det var en inspirerande tanke för oss döva. Vi måste göra något själv. Visst, andra museer kan göra dövhistorian tillgänglig men det är inte samma sak. Här har vi möjligheten att berätta vår egen historia och uppmuntra andra att förkovra sig genom att visa vad vi gjort.

Att få tag på historiska föremål är numera inte speciellt svårt menar Johanna Mesch som berättar att Pär Aron Borgs vänner ofta kontaktas av privatpersoner som vill lämna in olika föremål. Underlaget är stort, så pass stort att man har ambitioner att även bli digitala med en sökbar databas och mer videomaterial där döva själva berättar om sina historia.

— Det finns väldigt många personliga berättelser som förtjänar att berättas vilket vi vill försöka samla ihop. Vi har jättemånga idéer som du kanske märker, skrattar Johanna.

Innan en digital databas eller ett museum finns på plats är det Västanvik som är platsen för en historisk tillbakablick på dövas liv. Ett av grundsyftena med utställningen är att kunna sprida historian ytterligare vilket Johanna Mesch säger är väldigt viktigt.

— För att förstå en viss kultur behöver du kunna språket. Döva har inget eget land men vi har dövsamhället. Om hörande vill lära sig teckenspråk så undervisas man i det men tyvärr räcker det inte för att förstå hela kulturen. Det är samma sak som att lära sig exempelvis franska. Visst, man lär sig språket men för att förstå personerna måste man också förstå kulturen och hur man lever där. För att hörande ska kunna förstå oss döva behöver man vara med sammanhanget. Exempelvis hur döva hade det förr i tiden. För över 200 år sedan började man undervisa döva människor vid landets enda skola som då fanns i Stockholm. Det var dock inte alla som fick möjligheten att studera där då prästerna valde ut vilka som fick gå på skolan. I slutet av 1800-talet infördes obligatorisk undervisning även för döva vid regionala skolor som sedan fortsatt med att döva fick yrkesutbildning och senare även möjlighet att gå på gymnasiet. Just en sådan tidslinje och mycket mer får man ta sig igenom här på utställningen som vi hoppas ska kunna skapa bättre förståelse och en inblick i dövsamhället, avslutar Johanna Mesch.