Astrid gick 75 mil för vatten – samlade in över 1,1 miljoner

Efter 23 dagar till fots nådde Astrid Persson Sveriges sydligaste udde. När Siljan News träffade henne före starten skulle hon just lämna Leksand för att vandra till Smygehuk och samla in pengar till brunnar i Sydsudan. Nu är hon framme — och projektet har hittills dragit in 1.160.000 kronor.

— Det känns: nu är man äntligen här. Resan är också målet, men det var också skönt att komma fram, säger Astrid Persson.

Hon startade sin vandring i Leksand med målet att ta sig hela vägen till Smygehuk. Syftet var att samla in pengar till brunnar i Sydsudan, där framför allt kvinnor och flickor kan tvingas gå långa sträckor för att hämta vatten.

På söndagen gick hon i mål.

— Det var många som tog emot mig, säger hon.

Några kompisar från Leksand hade åkt ner med husbil. Ute på udden filmades målgången, så att den kunde delas med alla som följt vandringen på sociala medier.

Firandet blev enkelt.

— Vi firade med en stor glass, säger hon.

Sista stegen mot Smygehuk

Sista dagen gick Astrid delvis tillsammans med sin pojkvän Elias. Han hade också varit med under den första dagen.

— Vi gick de första fyra kilometerna. Sedan hämtade han upp mig de sista nio kilometrarna. Han var med första och sista dagen. Vi har pratat mycket i telefon och på Facetime, så det var skönt att få träffa honom, säger Astrid.

Att komma fram blev både en lättnad och en avslutning på något som pågått varje dag i över tre veckor.

— Det känns: nu är man äntligen här. Resan är också målet, men det var också skönt att komma fram.

Bara 40.000 kronor från målet

Insamlingen är nu uppe i 1.160.000 kronor. I den summan ingår PMU:s dubblering av gåvor från privatpersoner. Företagsgåvor dubblas däremot inte.

Det betyder att projektet bara är 40.000 kronor från det ursprungliga målet på 1,2 miljoner kronor. Eftersom PMU dubblar privata gåvor räcker det med ytterligare 20.000 kronor från privatpersoner för att nå hela vägen.

— Det kommer fortfarande in mer pengar. Men just nu är vi uppe i 1.160.000 kronor, och PMU-dubbleringen är inkluderad, säger Astrid.

Målet har varit att samla in pengar till brunnar i Sydsudan. Enligt Astrid räcker den nuvarande summan till omkring 13 brunnar, beroende på förutsättningarna på plats.

— Vi har sagt att det räcker till 13 brunnar. En pump kostar 60-70.000 kronor men de totala kostnaderna beror på hur djupt man måste borra, om man träffar rätt och om det behövs en soldriven pump, säger hon. 

När Siljan News träffade henne före starten var målet högt satt. Men Astrid hade inte räknat med att projektet skulle få så stor spridning.

— Nej, jag trodde inte det. Jag tänkte att det skulle vara kul om jag gick med en ryggsäck och sa hej. Jag trodde inte att jag skulle vara med i live-tv och radio. Men det är kul att fler människor vet att man kan göra skillnad, säger hon.

Midsommar med tusentals människor

En av de stunder Astrid kommer att minnas mest är midsommarhelgen på Nyhemsveckan, ett stort kristet konferensläger med flera tusen besökare.

Där fanns hon i Läkarmissionens monter och fick berätta om projektet.

— Jag skulle nog säga midsommar. Det var 3 000-4 000 människor där och jag var med i live-tv. Jag är inte van vid så stor uppmärksamhet, säger hon.

Egentligen hade Astrid haft ett tydligt schema för varje dag. Men eftersom hon gått längre vissa dagar fick hon två extra dagar vid Nyhem.

— Då passade vi på att prata med massa människor.

Förvånansvärt bra, men tuff start

Även om kroppen höll bättre än hon vågat hoppas började vandringen tufft. Redan de första dagarna fick Astrid ont i ljumske och höft.

— Jag tänkte: oj, hur ska detta gå? Det brukar bli värre. Men sedan vände det och det var helt otroligt skönt att det gick bra, säger hon.

Hon berättar att tron och förbönen haft stor betydelse under vandringen.

— Vi bad massor, och det får du ta med om du vill. Först vågade jag inte berätta att jag hade ont redan dag ett och dag två, men jag kände att jag måste våga berätta för folk. Och när jag väl berättade och började be, då försvann det, säger Astrid.

Efter den svåra starten blev kroppen starkare.

— Det gick förvånansvärt bra. Jag mår jättebra i dag och i går, säger hon.

Dagen då hon bara ville fram

Den tyngsta stunden kom senare, på väg mot Ljungby. Det var varmt, långt och underlaget slet på kroppen.

— Det var en varm dag och jag gick på en gammal banvall. Det var en lång sträcka asfalt. Jag gick och gick och  grät och grät och ville bara komma fram, säger Astrid.

Då ringde hon pojkvännen Elias, som fick peppa henne vidare.

Värmen hade också satt sig i kroppen.

— Jag hade fått värmeutslag. Bara jag nuddade huden gjorde det ont, säger hon.

Trots de tunga stunderna är helhetsbilden tydlig.

— Överlag har det varit en helt underbar vandring.

De ville höra henne berätta igen

När Astrid får frågan om vad som överraskat henne mest längs vägen handlar svaret inte om vädret, kroppen eller de långa dagarna.

— Det har varit att få prata med människor, när de blir intresserade och engagerade, säger hon.

Hon minns särskilt ett möte med ungdomar på Nyhem. Astrid var på väg till sitt tält för att sova när några ungdomar stoppade henne och frågade vad hon gjorde. Hon berättade om vandringen, om insamlingen och om att även de kunde göra något för andra.

— Jag fick säga att ni också kan göra saker för andra människor. Man kan baka, dansa eller samla in pengar på sitt sätt, säger Astrid.

Budskapet gick fram. Efter en stund kom ungdomarna tillbaka — med fler vänner som också ville höra henne berätta om projektet.

För att undvika den värsta värmen valde Astrid ofta att starta mycket tidigt på morgonen. Hon tog hellre tröttheten än timmarna i stekande sol.

 

En av de mest oväntade vänligheterna kom hos en familj där hon sovit över. Hon skulle gå strax efter klockan fyra och trodde att hon bara skulle ta en smörgås innan hon gav sig av.

— Då hade de dukat upp värsta hotellfrukosten med ägg, yoghurt och smörgåsar klockan fyra på morgonen. Det var jättevälsignat att någon gjort det för mig, säger hon.

Ormsalva och tåstrumpor

Efter 75 mil till fots vet Astrid också vad som verkligen var värt att ha med i packningen.

Först kommer svaret med ett skratt:

— Ormsalva, jag plöjde igenom en sån burk och använde den även efter att det hade slutat göra ont.

Den kom till användning när kroppen gjorde ont under de första dagarna.

Men det fanns också en annan sak som visade sig vara ovärderlig.

— Jag måste också säga mina underbara tåstrumpor. Inga blåsor, inget ont, trots att jag gått så långt, säger Astrid.

De första pengarna har redan skickats vidare

Redan den här veckan har de första pengarna börjat skickas vidare.

— Vi skickade iväg de första 300.000 kronorna och väntar på svar från banken. De första pengarna ska redan ha gått till Sydsudan, säger Astrid.

Enligt henne finns utrustningen redan på plats. Nu handlar det om att pengarna ska nå fram och användas där behoven är störst.

Projektet sker genom kyrkliga kontakter och Läkarmissionen. Leif Zetterlund, som varit en viktig del av projektet, har enligt Astrid lång erfarenhet av arbete i området.

— Leif har varit där i 40-50 år och känner människorna. De vet vilka byar som har störst behov, säger hon.

Planen är också att Astrid själv ska resa till Sydsudan tillsammans med Leif, antingen i höst eller till våren.

“Alla kan göra något”

När hon nu kommer hem väntar först semester. Hon och Elias ska tälta en vecka.

— Vi lever kvar lite i bubblan att vi fortfarande är ute. Sedan blir det nog tomt. Jag har levt ett väldigt enformigt liv: gå upp klockan fyra eller fem på morgonen, börja gå, äta mat och prata med människor, säger Astrid.

Hon är inte avskräckt från nya äventyr, men nästa projekt behöver inte nödvändigtvis vara ännu en långvandring.

— Jag är sugen på fler äventyr, men kanske inte just en sådan här vandring. Jag vill gärna hjälpa människor. Vi är privilegierade i Sverige och har den möjligheten, säger hon.

Vad hoppas du att andra tar med sig från vandringen?

— Att alla kan göra något. Man pratar ofta om att någon måste göra något, men ibland är den där någon en själv. Jag har hört längs vägen att många andra har blivit inspirerade, avslutar Astrid Persson.