”Vi visste inte var det skulle barka hän”

Kriser blir stora när att vi inte kan hantera dem innan de växer. Så här i efterhand kan man spekulera i om vi hade gjort si eller så, hade det förändrat något i virusspridningen? Kommunstyrelsens ordförande Fredrik Jarl (c) ser tillbaka på sitt politiska år i pandemins tecken, om osäkerheten, digitala möten och om när krisen kom till Gagnef. 

Fredrik sitter på sitt hemmakontor i Dala-Floda, han är konstant uppkopplad. Innan nästa digitala möte passar han på att fylla sin kaffemugg. Han tar en klunk kaffe och konstaterar att det här inte är första gången ett sars-virus blossar upp i världen, men tidigare har man lyckats stäva det. Han är övertygad om att många trodde att det skulle gå så den här gången också. 

Skulle du ha velat agera på något annat sätt?

— Jag tycker inte att vi i Gagnef skulle kört vårt eget race, om vi här skulle ha agerat annorlunda än vad FHM (Folkhälsomyndigheten) eller smittskydd rekommenderat, då skulle vi varit illa ute. Men, visst funderar jag på om vi inte skulle ha satt alla sportlovsfirare i karantän och stängt ner allt initialt förra vintern, men vi kanske inte hade kunnat stoppa spridningen ändå. 

För ett år sedan i början av 2020 ingick Fredrik i en katastrofövning med totalförsvaret. Övningen gick ut på att kriget hade kommit till Insjön. Han resonerar att visst kan man se det som osannolikt, men samtidigt måste vi vara beredda, han summerar

— Egentligen så var det väl den här situationen med viruskrisen vi hade behövt öva på. 

Han berättar vidare om den första tiden med viruset i kommunen om att de enda rutinerna man hade till en början var utifrån hur man hanterar magsjuka. Det fanns inga riktlinjer om hur man hanterar den här typen av virus. Osäkerheten var stor och frågetecknen många.

— Vi visste inte var det skulle barka hän!

— Nu är jag är trött på att behöva hantera det här, men vad spelar det för roll. Jag hade önskat att jag kunde lägga den tiden och kraften till att utveckla kommunen istället. Politikern berättar att det har varit ett ansträngande och enormt frustrerande år. Ibland har han känt sig förbannad, orolig och handfallen på samma gång. Osäkerheten är fortfarande stor och saker ändras hela tiden. 

Vad händer nu?

— Nu kan vi göra bedömningen att det här kommer att dröja stora delen av det här året också, suckar han och fortsätter berätta att för hans del återstår det mycket innan han kan andas ut och kan känna att pandemin ebbar ut i Sverige.

Med Älvmötet i bakgrunden kan övriga mötesdeltagare se chefen Fredrik på datorskärmen.

Han är tydlig med hur mycket som går förlorat när alla möten sker digitalt. Det blir aldrig samma dynamik som när samtal förs i samma rum. Inga korta pauser mellan möten eller snabba uppdateringar vid kaffemaskinen. Inte heller går det att bara titta in igenom kontorsdörren och ställa en snabb fråga. Allt det spontana under en arbetsdag går helt förlorat. Han berättar att det är tufft att agera ledare och att bekräfta medarbetare är inte lika enkelt som innan. Pre-corona brukade han spendera tid med att gå runt i kommunhuset och prata med kollegorna. Alltid snappar man upp något, men den möjlig heter finns inte nu. De fysiska mötena eller att bara kunna ställa en snabb fråga i korridoren är värt mer än man kan tro, berättar han och säger att han liksom alla andra längtar tillbaka till en mer normal vardag. 

Har du vaccinerats?

— Nej inte än, jag är nog med i fas 4, alltså alla under 60 år och som inte har någon underliggande sjukdom. Än så länge vet jag inte när det blir är aktuellt, men jag ska absolut vaccinera mig. Jag tycker att vi som kan ta vaccin behöver ta det för att skydda de som inte kan! Men. För egen del kommer jag inte precis posera på bild när jag tar vaccinsprutan, jag gillar inte sprutor. Jag måste ligga ner annars svimmar jag, skrattar han och fortsätter på vaccinationsspåret.

— Det är inte jag som gör vaccinationsplanen, men jag tycker inte att alla gangsingar ska behöva åka till Tegera Arena i Leksand för att bli vaccinerade. Jag anser att det måste finnas ett komplement här i kommunen, ifrån Björbo är det ju tio mils körning. 

Vad har varit svårast under året?

— Att inte veta om man gör rätt och att förutsättningarna ändras hela tiden. Det här är ingen kortsiktigt krissituation, så som en översvämning eller brand. Det här är snabba och långsiktiga beslut som påverkar ett helt folk, så som när vi här beslutade att inte stänga skolorna.

— Vi valde att ha skolorna öppna och efter att studerat och sett de långsiktiga konsekvenserna efter skolnedstängningar och distansundervisning på andra håll i landet har jag blivit stärkt i min uppfattning om att vi gjorde det som var rätt för oss. 

Vad har fungerat bra under året?

— Informationen mellan politiker och förvaltningarna samt samarbetet mellan kommunen, länsstyrelsen och regionen. 

Osäkerheten var betydligt större förra våren, i början gick många möten åt till hur man skulle samarbeta kring skyddsutrustning. Man har fortfarande coronamöten, men det har mer gått över i att man uppdaterar varandra på läget.

— Nu för tiden är det ingen som går i spinn över uppdaterade restriktioner, det blir mer ett, Jaha! 

Man har levt under en lång tid av osäkerhet. Man visste inte hur många som skulle bli sjuka eller hur länge och hur många som skulle behöva vårdas och rehabiliteras. Därför kraftsamlade man inom kommunen för att kunna ha beredskap inför det. 

— Ibland pratar man om att kvarnarna mal långsamt i den offentliga sektorn, men det är det som kallas demokrati. Under det här året har det tagits snabba beslut och på det sättet visat att när krisen står för dörren, så löser vi den.

Mycket av det som händer i en kommun kan inte sättas på paus utan måste hanteras parallellt med krisen, barn måste få utbildning, detaljplaner måste skapas, äldre måste få den vård de behöver. Jarl anser att det är långt kvar innan vi kan slappna av och andas ut. 

— Än är vi inte ur det här och kanske kommer vi minnas det här året som året då allt blev annorlunda.