Årets första nakenbadarreportage, typ…

Idag blir det säsongens första intervju med nakenbadare! Det här ämnet återkommer med närmast religiös självklarhet i alla större tidningar, även om de varit lite ovanliga i Siljan News.

Sådana här journalistiska uppslag kan man förstås inte överlämna till vem som helst, och ska det göras, ska det göras i tid. Helst före alla andra. Då blir chefen glad, säkert.

Alltså är det lika bra att ta tag i saken själv.

Nu, en dryg vecka före Valborg i Dalarna, är det tyvärr rätt glest med badare, påklädda eller nakna.
Men hinder är till för att övervinnas! Och dessutom, helt ärligt, brukar den här sortens reportage vara förvillande lika.

Jag har därför tagit mig den lilla friheten att fingera några namn, platser och lite annat. Jag tror knappt ni kommer att märka någon skillnad.

Sagt och gjort.

En dag i mitten av april rattar jag fram på smala grusvägar genom Dalaskogarna. En timmes resa bort, och bara tio minuter försenad, möts jag av två modiga nakenbadare som kliver ut ur skogen vid den lilla sjön Talltjärn.
Egon och Britta är deras namn.

Vi träffas vid vad som ser ut som en tom uppläggningsplats för timmer. En snickrad skylt med namnet ”Talltjärn – nakenbad – privat” pekar in mot skogen. Någon okänslig huligan har ristat i skylten för att ändra budskapet till ”Tallstjärt”, men det låtsas jag inte om när jag kliver ur bilen.

Egon och Britta är i 70-årsåldern, lite rundlagda och med rosiga kinder. Det syns att de är redo för reportaget, för trots att det bara är åtta grader varmt och en frisk vårbris är de klädda i vita badrockar och träskor.

Vi hälsar och presenterar oss. Mitt första intryck är att Egon är en smula barsk till naturen, för han inleder med orden:
”Mitten av april var väl i tidigaste laget, din murvel. Vi har väntat här i snålblåsten i tio minuter!”

Jag förklarar världsvant att i mediebranschen handlar mycket om att vara först med en nyhet och att deras historia kommer att dominera på ett sätt som få nakenbadsreportage gjort.
Vem vet, de blir kanske kändisar?

Egon är inte övertygad: ”Om det är så viktigt att vara först så kunde ju du börjat med att komma i tid.”
Han böjer sig fram och lyfter lite på Brittas badrock.
”Titta, Brittas ben är ju så blå att åderbrocken inte ens syns. Och min snorre, som imponerat på många nudiststränder kan jag lova, har nästan krupit upp i kroppen av köldchocken. Jädra skit, vad kallt det är…”

Britta tycks lite generad av situationen och tittar intresserat på en ekorre som sitter på en trädgren invid. Hennes långa fläta med vackert grått hår hänger utanför morgonrocken. Ekorren tittar lugnt tillbaka på henne.

Jag berättar att jag har en termos kaffe i bilen och föreslår att vi tar oss till sjön så vi får saken avklarad så fort som möjligt. De får gärna ta kaffet med sig efteråt, och en wienerlängd som legat på uppvärmning i framrutans värmeblås.

”Sluta gnälla nu Egon, kom så gör vi det här”, säger Britta och börjar gå den ringlande tallbarrstigen genom skogen.

Bara ett tjugotal meter in syns den lilla vackra sjön Talltjärn mellan…ja, tallarna.

”Jaha, här är vi…”, säger Egon som tycks ha blivit på bättre humör av vår promenad, och möjligen löftet om wienerlängden. ”Det är här vi samlas och nakenbadar. Även om vi vanligtvis brukar kunna hålla oss till mitten av juni…”

Jag tar fram mitt block och börjar ställa frågor, och för att avleda deras uppmärksamhet från kylan.
— Är ni många som badar här?
— Ja, det kan vara uppåt fyrtio personer här fina sommarkvällar.
— Varför vill ni bada nakna, vad är det som gör det speciellt?
— Det är naturligt och friskt. Man känner sig närmare naturen när man är helt naken.
— Men är det inte lite jobbigt när allt hoppar och dinglar?
Den frågan får Britta att skratta.
— Nej, det är verkligen inget problem, säger hon roat. Sedan tystnar hon och hennes blick glider ut över vattnet. Hon tillägger filosofiskt ”…å andra sidan har jag nog aldrig sett någon hoppa hopprep eller dansa boogie-woogie här på stranden…”

Egon sneglar lite fundersamt på Britta. Sedan far hans buskiga ögonbryn upp och han utbrister högtidligt:
”Alla hierarkier försvinner när man är naken. Alla är lika, ingen hög eller låg, rik eller fattig!”

Här väljer jag att hoppa över den naturliga följdfrågan: alltså hur man kan se om någon är hög eller låg, rik eller fattig, om de bara har badbyxor eller baddräkt på sig.
Av Egons hackande tänder att döma skulle sådana frågor mycket väl kunna vara droppen.

Så jag säger: ”Nu behöver vi bara ta några bilder så är vi klara!”

Jag föreslår ett motiv med sjön i bakgrunden. Hjälpsamt ställer de sig till rätta och ler. Det blir en fin bild – även om jag nog får fotoshopa de blå läpparna och benen lite.

”Jaha, då var det bara en badbild kvar”, säger jag.
”Fy fan”, säger Egon.*
”Perkele”, säger Britta som tydligen har finskt påbrå.

Men de ställer upp, våra hjältar i nakenbadandets ädla konst. Egon föreslår bestämt att de ska stå med ryggen mot kameran. ”Du vet…”, viskar han, skakar dystert på huvudet och visar några millimeters glipa mellan tummen och pekfingret.

Jag förstår, och de ska såklart göra det som känns bäst.

De vänder sig mot sjön, kliver ur träskorna och låter badrockarna falla från sina vintervita kroppar. Britta har en ros tatuerad på ena axeln. Egon har en likadan fast på överarmen.

De tar varandras händer och rusar orädda ut i det grunda vattnet – svärande och tjutande. Det är något vackert över det hela, och jag börjar kanske förstå lite av tjusningen de pratar om.
Faktum är att jag är så fascinerad att jag glömmer att fota.

”Egon och Britta, jag glömde att fota!”
”Kom hit din jä…”, skriker Egon.

Jag stänger av datorn och går ut i köket för att göra kaffe. Med kaffebryggarens puttrande i bakgrunden ser jag ut mot den smältvattenfyllda Österdalälven.
Första nakenbadsartikeln för säsongen.
Kanske det räcker så?