De lär sig ropa över skogen – kulningen lever vidare på Bastberget

Ett rop som en gång hjälpte människor att kalla hem djur över stora avstånd har fått nya användningsområden. Vid Bastbergets fäbodar samlades både erfarna kulare och nybörjare för att utveckla en tradition där kraften kommer före prestationen.

Vägen upp mot Bastberget slingrar sig genom skogen. När jag stannar för att fråga efter bystugan får jag en ovanligt träffsäker vägbeskrivning.

— Det är 500 meter upp. Det är några som står och skriker där.

Och mycket riktigt. Utanför den gamla bystugan, vid skogsbrynet, är en ring av stolar uppställd. Gruppen har just avslutat förmiddagspasset och samlats kring campingborden för lunch. Kursledaren Karin Kolterud har valt att lägga dagen långt från konsertscener och övningslokaler.

Här finns istället skogen, stillheten och den levande fäbodmiljön några hundra meter längre upp.

— Jag får komma till så många fina platser, säger hon.

Inte sång – utan en ropröst

Kursen vänder sig till personer som redan har provat på kulning. Deltagarnas erfarenhet varierar ändå kraftigt. Någon har kulat i många år, medan en annan gick sin första kurs bara en vecka tidigare.

Under förmiddagen har gruppen värmt upp och repeterat grunderna i Karin Kolteruds sätt att lära ut. Lekfullhet och frihet från prestationskrav är centralt.

— Kulning är inte sång. Man utgår från roprösten. Som när man ropar ”akta!”, säger hon och visar skillnaden.

Jag rycker till och rätar nästan på mig som vid givakt. Skillnaden hörs direkt. Det är inte en sångröst, utan ett vasst och kraftfullt rop som skär genom stillheten.

Karin berättar att klangen placeras högt i munhålan, vilket ger ett vasst och riktat ljud som kan bära långt genom landskapet. Den klassiska sångrösten ligger längre bak och får en annan karaktär.

Historiskt kunde förmågan att höras vara livsavgörande. En ung kvinna kunde vara ensam vid fäboden medan djuren rörde sig långt ute i skogen. Kor kunde gå upp till en mil, och då behövdes ett rop som verkligen nådde fram.

Ljuden anpassades också efter djuren. En ko lockades med långsammare och mer utdragna ljud, medan getter fick snabbare och piggare läten. Den som kände sina djur utvecklade efter hand sitt eget sätt att kommunicera med dem.

Även landskapet påverkade kulningen. Karin Kolterud berättar att den höga klangen blivit typisk på platser med öppna landskap som Transtrand, medan kulningen i exempelvis Älvdalen traditionellt varit något lägre.

— Där var det mer skog och ljudet studsade mellan trädstammarna.

Efter lunchen ska gruppen fortsätta upp mot Bastbergets fäbodar. Där väntar bland annat fyra kor som deltagarna ska försöka locka till sig. Eftersom korna inte känner igen deras röster är det inte säkert att de kommer – men nyfikenheten kan hjälpa.

Från fäbod till scoutläger och hårdrock

Lisa Wedberg har kulat i omkring 25 år. Trots erfarenheten uppskattar hon att gå kurser för olika lärare.

— Det är roligt att få tips från olika håll. Man tar guldkornen från alla, säger hon.

Tillfällena att använda kulningen har blivit många. Hon har kulat vid invigningar, bröllop och kulturevenemang. På en kulturdag på skolan där hon arbetar bar hon folkdräkt och berättade om den svenska traditionen för elever med bakgrund från andra delar av världen.

Kulningen har även letat sig in i betydligt modernare musik.

— Min man spelar i ett hårdrocksband. Han tog en slinga som jag kulade och använde den i en hårdrockslåt.

Moa Wikblad befinner sig i andra änden av erfarenhetsskalan. Hon gick sin nybörjarkurs veckan före fortsättningskursen på Bastberget.

— Jag har velat lära mig att kula i många år. Det var väldigt roligt och jag trivdes väldigt bra, säger hon.

Moa är engagerad i scouterna och ser flera möjliga användningsområden. Ropet kan hjälpa till att kalla tillbaka en grupp, men också skapa en särskild stämning under ett läger.

— Det är något magiskt med kulning en sen kväll vid en sjö eller en lägereld.

Hon har sjungit mycket tidigare, men upplever kulningen som något helt annat.

— Det är intressant att upptäcka vad man kan och klarar av. Man lär känna sig själv och använder rösten på ett helt nytt sätt.

För Karin Kolterud är det viktigaste att deltagarna vågar släppa tanken på att allt måste låta perfekt. Att öppna munnen, ta plats och låta ropet bära är en stor del av upplevelsen.

Ibland väcker de nya kunskaperna också oväntade reaktioner hemma. Karin berättar om en tidigare deltagare som bestämde sig för att demonstrera vad hon hade lärt sig.

— Hon gick hem och kulade för sin man. Han duckade.