Ultra Run Sälen i hällregn – löpglädje och stöd till barn med obotlig cancer
Regnet öste ner och det var betydligt kallare än i påskas, men det hindrade inte över 30 löpare från att möta upp för att löpa och minnas Noah.
Löpformen handlade om att på ett lekfullt sätt springa så många varv som möjligt, där varje varv är 6,7 kilometer långt.
– En mara är målet, konstaterade Ulf Schröder när han gav sig ut på det tredje varvet. Men kylan tog ut sin rätt och den här gången blev det ingen mara för Ulf.
En mara var målet för Ulf Schröder men då krävs det sju genomförda varv. Foto Nisse Schmidt[/caption]
För att nå en mara, 42 195 meter, krävs sju genomförda varv på ultrabanan som är 6,706 kilometer lång. Efter sju varv har en löpare passerat maratondistansen och då handlar det om ultramaraton.
– Det här är något jag egentligen gör för min egen del. Jag och en kompis har som mål att springa ett maratonlopp och ur de planerna föddes det här initiativet, berättar Joel Krigström som driver Fjällboxen i Sälens by, i anslutning till den gamla banvallen.
Maran klarade han i våras i Stockholm, men nu handlade det om en ny löpform i Sälens by. Utan större marknadsföring strömmade löpare som trotsade vädret till, och när starten gick radade 32 löpare upp sig på startlinjen.
– Vi blev betydligt fler än vad jag kunde tro med tanke på det tråkiga vädret, summerar Joel de 31 löparna som stod på startlinjen för varv ett.
Banvallen, som numera är ett stråk för friluftsliv, fick ett ordentligt uppsving under den regniga söndagen när delar av den 6,7 kilometer långa banan följde banvallen förbi Joels hem.
– Det första varvet klarade vi oss från kraftigt regn, då småregnade det bara, konstaterade Joel. Men sedan öppnade sig himlens portar och regnet började ösa ner, utan att lyckas dränka löparglädjen och gemenskapen.
Sedan följde löpformen konceptet från tävlingsformen Backyard Ultra, där det gäller att inom en timme springa ett varv på den 6,706 meter långa banan. Varje hel timme är det ny start, så den som springer snabbt får lite längre vila.
Joels Ultra Run Sälen handlade dock inte om någon tävling, utan mer om en kul grej för att samla intresserade som ville springa ett eller flera varv.
– Vi tog ingen startavgift, men bad deltagarna swisha ett belopp per sprunget varv till Stiftelsen Remember Noah, en insamlingsstiftelse till minne av en sälenpojke som drabbades av en obotlig cancersjukdom.
– Fondens syfte är att kunna ge barnen och deras familjer en chans att få uppleva något de önskar, berättar Joel.
Detta medan löpare som valt att kliva av efter ett eller två varv hanterade telefonerna i regnvädret för att swisha en slant.
– Jag önskar att de swishar en hundralapp för deltagandet och sedan swishar en valfri summa för varje varv de springer, men det är frivilligt. Sedan skjuter jag till lika mycket från Fjällboxen som vi fått in från deltagarna, säger Joel.
Hur mycket pengar som kom in under söndagen återstår att se, men Joel hoppas att det blir ett välkommet bidrag till Remember Noah. Oavsett pengar spreds kunskapen om den obotliga cancerformen DIPG.
– Det som är roligt är att vi som startade här i morse är i alla åldrar och med olika förutsättningar att löpa, säger Joel innan han kallar till start för varv tre, medan regnet fortsatte att ösa ner.
Yngst i startfältet var 12-åriga Wilma Norqvist.
Klockan halv sex på kvällen löptes det fortfarande, och kvar i spåret var då Oskar Lindhe och Joel.
– Jag hade tänkt att stanna efter åtta varv, men det blev ett varv till, säger Joel som hyllar mottot ”ett varv till”.
– Ett väldigt roligt och bra arrangemang, berömde Oskar Lindhe medan han sprang tillsammans med Joel på varv åtta.
Om de inte slutat så håller de fortfarande på, för det handlar ju bara om ”ett varv till”.
