IF Nornan – klubben som fortfarande håller i gång
Gång är en sport på utdöende tänker nog många. Men så illa är det inte. Sedan Perseus Karlström tog brons på VM i 20 kilometer 2019 har intresset för gång ökat.
Jan-Erik ”Kalle” Andersson som är tränare i gångsektionen i IF Nornan har märkt en positiv förändring.
— Det börjar hända saker i Sverige, folk börjar fråga om gång. Det har blivit lite annat tänk sedan Perseus Karlström tog VM-brons och blev nia i OS, 37 sekunder från en bronsmedalj.
Gångsektionen i IF Nornan, som idrottsföreningen i Malungsfors heter, har en lång tradition att falla tillbaka på. Eldsjälen Stig Lindberg, som kom femma på OS i Mexico 1968, satte IF Nornan på gångarkartan i Sverige. Många av de aktiva gångarna i IF Nornan tävlade land och rike runt, ja, till och med utomlands.
Storhetstiden var från 1970 till i början av 1980-talet. Förutom klubbens största stjärna, Stig Lindberg, tog bland andra Lena Lindberg, Karin Persson, Gisela Ivarsson och Tomas Isaksson hem många medaljer till klubben.
— På ett SM kunde det vara 100–200 deltagare, det var stort i början på 1980-talet. Efter 1985 började det dala, säger Jan-Erik Andersson.
Han vet inte varför intresset minskat men han spekulerar om orsaken.
— Barnen sitter mycket med datorer och mobiler. Jag tror det är för mycket utbud av annat.
Dom var mer ute och lekte förr och fick en bättre grundkondition än dagens barn och ungdomar.
Än finns det hopp för gångsektionen, det kommer oftast fem till sex ungdomar på träningen. På vinterhalvåret ökar antalet till det dubbla. När det var gång-SM i Rättvik i augusti blev det medaljregn för klubben.
I Gångiaden, som är för 10–12-åringar, blev det guld och silver. Någon konkurrens fanns det dock inte, de enda som ställde upp i tävlingen tävlade för IF Nornan.
Eddie Persson och Sandra Mastalerczuk tog guld och Isak Oskarsson tog silver på 2 kilometer.
De tränar på en gång i veckan, den här kvällen kommer det sex ungdomar. En del började med gång för att en kompis tipsade. Fyra av dem är elva år och går i samma klass.
— Det är roligt och det är bra träning. Det är roligast med kompisarna, säger Eddie Persson.
Hans klubbkamrat Ylva Kapla tycker likadant, att det är roligt att träffa kompisarna.
När de tävlade i Rättvik fick Sandra Mastalerczuk och Eddie Persson träffa Perseus Karlström.
— Jag fick Perseus autograf. Jag har sett han på tv, det var sjukt coolt, säger Eddie Persson.
Vad är det bästa med gång?
— Då får man starka ben, säger Smilla Persson.
— Man får frisk luft, säger Erik Hammarberg Moberg.
— Om man tycker om att promenera så kan man träna när man går, säger Sandra Mastalerczuk. Hon är för övrigt veteranen i klubben med fyra år som gångare.
— Det är bra att röra på sig, säger Ylva Kapla.
I Dalarna finns det sju klubbar som håller på med gång. Förutom i Malungsfors finns det gångklubbar i Äppelbo, Venjan, Rättvik och Gagnef. Silvberg har en nybildad klubb medan Älvdalen har lagt ner sin.
Barnen i IF Nornan tränar året runt, på sommaren blir det mest gång och vandring. De har vandrat till Lybergsgnupen två gånger i sommar. På vintern håller de till i gymnastiksalen i Malungsfors skola. De leker och håller på med styrketräning.
— Jag vill inte ha nåt elittänk när det gäller barn. Det ska vara lek när dom provar på idrotter. Jag hoppas att dom vill satsa när dom blir tonåring, dom brukar hoppa av när dom blir äldre. Det är så mycket press och mycket krav, säger tränaren Jan-Erik Andersson.
Ibland får han hjälp med träningen av dottern Marie Andersson och Emma Isaksson. De hjälper till när det behövs.
Jan-Erik Andersson har varit med i gångsektionen sedan 1974. Stig Lindberg som fick många att satsa på sporten lockade även in Jan-Erik.
— Stig frågade mig om jag skulle prova på sporten men jag skulle absolut inte börja med gång och vicka med baken. Jag tyckte det såg fjantigt ut.
Han har provat på många olika idrotter, han har sysslat med löpning, han har simmat, åkt längdåkning, spelat lite hockey och varit tränare i alpint. När han var 19–20 år började han med gång.
—Jag kan säga att under den första träningen skulle det komma en följebil, vi skulle gå mot kraftverket till Lima. Det kom ingen följebil, dom hade försovit sig.
Som nybörjare skulle han inte gå så långt. Följebilens uppgift var att ge honom lite assistans och vätska.
— Jag kanske gick en halvmil innan jag fick lite assistans. Jag måste ju haft en skruv lös som fortsatte i sporten.
Trots den olyckliga starten på träningspasset fortsatte han gå.
— Jag tyckte om sporten, jag hade rätt rörelser i kroppen direkt. Jag hade roligt med klubben, det var så härligt gäng.
Efter fem-sex års träning blev resultaten på tävlingarna allt bättre. Det gick riktigt bra när han höll på att slå Sveriges bästa gångare i en tävling.
— Jag gick en mil på 45 minuter, jag höll på att slå Alf Brandt från Äppelbo AIK. Då var han på väg till OS i Moskva. Vi gick tillsammans större delen av loppet men han drog ifrån mig på slutet.
Det snabbaste han har gått var på en internationell tävling i Malungsfors.
— Jag gick två mil på 1,33,05 i Malungsfors. Det är den absolut snabbaste tid jag gått.
Jan-Erik Andersson har varit tränare jämsides med Stig Lindberg, efter hand tog han över tränarskapet mer och mer. När Stig Lindberg dog för elva år sedan blev han ensam tränare.
Klubben har bara varit på en tävling i sommar, det kan bli en till höst. IF Nornan och IK Jarl för samtal om att arrangera DM, endera blir det i Rättvik eller i Malungsfors.