”Vi är så fast i ramar och viljan att ha kontroll”

I Smedjebackens egna konsthall;  Meken, arbetar Aleksandra Jarosz Laszlo som konstnär, pedagog och curator. Här verkar hon, i en miljö präglad av industrihistoria. Här finns borden, måsten, strukturerna, ramarna som på så många andra platser i vår vardag. En gammal stämpelklocka på väggen blev en oväntad katalysator för det konstprojekt som just nu pågår i lokalerna, och som får kliva in i allmänhetens ljus den 9-10 maj.

— Snarare än att göra en färdig utställning ville jag göra ett projekt. Jag tog inspiration från andra utställningar runt om i Europa. Med inspiration från idéer om lek som samhällsmodell och från Palle Nielsen till Constant Nieuwenhuys och begreppet Homo ludens, undersöker jag hur fantasi, misslyckande och avvikelse kan fungera som produktiva krafter, berättar Aleksandra.

Projektet ”Modellen – En (miss)lyckad dag” prövar vad som kallas misslyckanden och visar strategier för alternativa framtider. Utgångspunkten är att pröva hur konst, utbildning och sociala processer kan sammanflätas. Konsthallen fylls av aktivitet. Elever från VBU arbetar, testar, river, bygger upp igen. Samtal uppstår, idéer förändras och riktningar skiftar.

När projektet går in i sin avslutande fas och öppnas för allmänheten den 9–10 maj är det inte ett färdigt svar som presenteras. Snarare en fortsättning. Ett tillstånd av pågående förändring.

— Konsten ska inte komma med svar och lösningar, den ifrågasätter.

Det som växer fram i Meken under våren 2026 är ett pedagogiskt experiment och samarbete med elever och pedagoger från Västerbergslagens utbildningsförbund. Men det är också en personlig omprövning från Aleksandras sida. Hon väljer att släppa kontrollen över resultatet och istället kliva in i något mer osäkert: en öppen process där hon själv inte vet vart det ska leda. Ett sätt att låta konsten leva, och utveckla både konstnärer och iakttagare.

Hon ifrågasätter vårt sätt att alltid arbeta resultatinriktat.

— Friheten och leken är styrkan i vårt projekt. Det obegripliga går inte att mäta.

— Konsten blir en mekanism för evolution och lärande, förklarar hon.

Hon minns särskilt ett moment i projektet då de arbetade med tejp, skapandet som efter ett tag började att lossna, när tejpens kvalité inte höll. Frustrationen när något vi byggt förundras, kanske försvinner, och hur vi hanterar det blev synlig.

— Vi är så fast i ramar och viljan att ha kontroll. Vi blir robotar, men vi är inte det.

— Vi måste våga ställa frågor. Ibland är de obekväma, menar Aleksandra.

Projektet har också gett en annan insikt: att unga människor redan har idéer om framtiden, men sällan ges utrymme att formulera dem.

— Ungdomar har koll på hur de villl att framtiden ska se ut. De kan berätta för oss, men ofta blir de inte tagna på allvar, säger Aleksandra.

För Aleksandra innebär det nu pågående projektet en förskjutning i rollen som pedagog. Mindre instruktion, mer dialog. Mindre svar, fler frågor. Ett arbete där konst inte bara blir ett uttryck, utan ett verktyg för att tänka tillsammans.

— Det är mer som ett socialt expriment.  En politisk aktion.

— Vi är alla individer, men vi kan fortfarande arbeta tillsammans.

Samarbetet med kollegor spelar också en stor roll. Mötet med Pontus Pettersson och  Louise Nordstöm, som arbetat med eleverna i projektet och  som delar Aleksandras syn på vad konsten kan vara och hur man gemensamt kan arbeta samhällsutvecklande och frågeställare med skapandet som verktyg.

— Det betyder så mycket att kunna bolla med varandra.

— Vi konstnärer, vi brinner så mycket! Det blir så viktigt med förutsättningar som den här, där gemenskapen ger tillbaka för allt det jobb vi lägger ner.

Aleksandra beskriver hur det kanske mest oväntade i processen kanske ändå är det som händer inom henne själv. Det är en insikt som rymmer både tvekan och växt. Vad innebär det att vara konstnär? Vad innebär det att vara pedagog? Och vad är egentligen Meken?

— Den har utmanat mig och jag har vuxit i min roll, hur den ska se ut och vad Meken är för plats.

— Meken som konsthall ska vara en plats att mötas, avslutar Aleksandra.