”Det har vuxit så mycket och blivit för stort”

Under fem jular har ett litet gäng med stort hjärta arrangerat Julefrid.

Kommande jul blir det tyvärr inget arrangemang.

Målsättningen är att återkomma med Julefrid 2027.

— Det här har vuxit så mycket och blivit för stort för oss. Vi behöver bli en större organisation, fler som hjälper till och få in fler sponsorer, förklarar de drivande eldsjälarna, makarna Lotta Persson och Kent Olsson.

Julefrid är ett julfirande som den här gruppen av eldsjälar gör för ensamma och ekonomiskt utsatta människor och familjer. De får umgås, äta god mat, det delas ut julklappar och det brukar även bjudas på levande musik.

Julefrid hade sin premiär i en bystuga i Utmelands bystuga i Mora 2019. Sedan blev det uppehåll två år på grund av pandemin. 2022 höll man också till i Utmeland, medan man de två efterföljande åren, 2023-2024, var i Morkarlby bystuga.

Den här fina tillställningen har hela tiden växt och 2025 anordnades Julefrid för första gången i Orsa, i hembygdsgården i Trunna. Dit kom över 100 besökare som fick ett fint julfirande tillsammans. Men Lotta och Kent menar att det inte blev så bra som de hade hoppats.

— Det har ju växt för varje år och nu senast kom över 100 personer. Det blev nästan övermäktigt, vi klarade det, men det var tufft. Det finns folk som senare kommit fram och tackat för att de fick vara med och jag vet inte ens om att de varit där. Tanken är att det ska vara gemytligt, att vi ska kunna umgås och ha trevligt med gästerna, det hann vi inte med den här gången, berättar Lotta.

— Det var ingen bra kvalitet på tillställningen, det blev alldeles för stort för oss få som jobbade med det. Det är också flera som sagt att det var för stort och oorganiserat på hembygdsgården, tillägger Kent.

De poängterar att det inte är något fel med lokalen i sig och man är tacksam att man fick låna den av Orsa-Skattunge Hembygdsförening. Så har det för övrigt varit varje år de arrangerat den här behjärtansvärda tillställningen, man har fått låna bystugorna gratis.

Det stora felet är att man var för få som såg till att allt skulle fungera. För Kent och Lotta blev julafton en minst sagt stressig upplevelse, full fart från 07-tiden på morgonen tills de hade fixat allt i hembygdsgården och var klara att släcka lyset och åka hem runt 23.30 på kvällen.

— Det är mycket som ska göras som man kanske inte tänker på. Senaste Julefrid var som att driva en restaurang där 100 gäster ska serveras, drar de en liknelse.

— Så vill vi inte ha det, vi vill att det ska kännas varmt och genuint. Det är jätteviktigt och andemeningen med det hela, konstaterar de.

Förutom Lotta och Kent som drar det absolut tyngsta lasset och planerar och jobbar med Julefrid flera månader, så har de ett litet gäng runt sig som ställer upp och hjälper till; Lottas dotter Sofie, Christer Lindh, Benny Gunnars och Lotta Ryen Gunnars plus några till.

Kent och Lotta berättar att en av volontärerna som var med, tyckte att det blev så övermäktigt att denne tvingades gå hem i förtid. Denne orkade helt enkelt inte med den stress som var på julafton under Julefrid, vilket visar hur mycket alla fick slita.

— Vi är så tacksamma för de som hjälper till, alla insatser är ovärderliga, men vi är för få.

Det här blev droppen som fick bägaren att rinna över.

— Därför trycker vi på stoppknappen nu. Vi måste göra om och göra det bättre. Organisatoriskt måste vi bli fler. Vi har också folk som sagt att de ska hjälpa till, men som inte kommer. Vi måste bli en starkare organisation om vi ska mäkta med det här, folk som vi kan lita på att de hjälper till om de sagt att de ska göra det, poängterar Kent och Lotta.

Det blir ingen Julefrid i år, men de stänger inte dörren för att komma tillbaka med sitt fina evenemang. Tvärtom, de vill fortsätta arrangera Julefrid, men det behöver förändras.

— Vi vill vidareutveckla Julefrid, vilket vi har pratat om ända sedan julafton, men i år behöver vi en andningspaus. Vi vill göra det här så bra vi bara kan, inte bara för att.

Många ställer upp och skänker pengar och saker till Julefrid. De två största sponsorerna är ÖoB och ICA Maxi i Mora. Lotta och Kent hoppas huvudsponsorerna åter vill ställa upp och hjälpa till vid Julefrid 2027.

— Utan de här två skulle vi inte kunna göra det här. Men det räcker ändå inte, vi behöver få in fler sponsorer. Som det var senast fick vi skjuta till egna pengar för att det skulle blir rättvist för alla.

Förhoppningen är alltså att återkomma med Julefrid 2027 och då komma starkare organisationsmässigt och med fler sponsorer. Målet är att fortsätta vara i hembygdsgården, då de tycker att lokalen är jättebra och att behovet för den målgrupp de siktar in sig på är större i Orsa.

De har många tankar på hur de ska utveckla sitt fina koncept, en idé är att möjligen sprida ut Julefrid över två dagar. Nu har de tid att fundera vidare hur Julefrid ska leva vidare för behovet är som synes stort.

— Vi hoppas kunna fortsätta, men man måste inse sin begränsning. Det får inte bli som senast, det ska vara kvalitet för alla och framför allt för gästerna. Vi vill ha tid att umgås med gästerna, hjälpa till att bygga relationer, det är också det vi jobbar med i vårt vanliga jobb.

Lotta är sjuksköterska inom primärvårdspsykiatrin medan Kent till vardags jobbar som personlig assistent.

— Vi vill tillbaka till det genuina. Mat och julklappar i all ära, visst är ekonomin svår för många, men det är ensamheten som är värst och med Julefrid vill vi få folk att umgås, komma ifrån ensamheten. Det är grundtanken och det är därför det heter Julefrid, poängterar eldsjälarna.