”Jag har svårt att förstå att Wilma är tillbaka”

När Veronica Flykt och hennes familj i somras skulle åka iväg på semester hade de lämnat Wilma hos en kattvakt.

På nåt vis lyckades Wilma smita ut från det ”nya” hemmet. Därefter var hon försvunnen i flera månader.

Familjen hade mer eller mindre gett upp hoppet, då de fick ett samtal om att någon hade sett Wilma.

— Fyra månader var hon borta, helt otroligt att hon kommit hem igen, berättar en glad Veronica.

När vi pratar med matte har Wilma varit hemma en vecka. Just den här dagen har Veronica dessutom varit iväg med Wilma till veterinären för en koll.

— Förutom en massa tovor, såg hon normal ut, tyckte veterinären. Wilma var inte undernärd, så hon måste ha hittat mat på nåt vis. Sedan var det optimala förhållanden när hon försvann, det var ju sommar.

Värre blir det för katter som av nån anledning försvinner vid den här årstiden, då vi går mot allt kallare dagar och nätter, vilket förstås gör det svårare för en katt att överleva. Såvida inte nån matar den och ger den värme.

Nyligen kom det uppgifter om en katt på en annan ort i Sverige som varit försvunnen i sju år. I det fallet var det någon i samma område som helt enkelt lagt beslag på katten, tog den till sig själv och gjorde den till innekatt. Det var när den ”nye” ägaren tog katten till veterinären som kontrollerade den med chipläsare som det kom fram att det var en annan som ägde katten från början.

— Vi kollade för säkerhets skull med chipläsare när vi var hos veterinären. Vi visste ju redan att det var Wilma och den visade att vi hade rätt.

Wilma försvann kring midsommar. Veronica, hennes sambo Christoph Hartstein samt parets tre barn, 5, 4 och 2 år unga, skulle iväg på en semestertripp och hade lämnat Wilma hos en kattvakt. Efter två dagar lyckades den gästande katten rymma.

Naturligtvis försökte kattvakten leta efter Wilma, men utan resultat. Veronica och hennes familj bor på Öna, kattvakten på Hindriksheden, vilket försvårade letandet då Wilma inte kände till området.

— Vi var ju iväg på semester och kom hem två dagar efter försvinnandet. Då började vi leta direkt. Det är enklare att hitta försvunna katter sent på kvällen och då vi hade semester kunde vi vara ute sent och leta efter Wilma.

Men letandet förblev resultatlöst. Veronica efterlyste Wilma på Moras digitala anslagstavla och även i FB-gruppen Bortsprungna / upphittade djur Mora / Orsa.

— Vi fick lite tips från de som trodde sig ha sett Wilma, men vi hittade inte i henne, berättar Veronica.

Det närmaste som familjen kom var att någon skickade en bild på en katt som var väldigt lik Wilma. De hittade i den katten som visade sig bo på Rödmyren. Så inget napp den gången heller.

Ju längre tiden gick, desto mer hopplöst började det kännas för familjen.

— Jag gjorde en massa uppdateringar och skrev även att vi skulle ge en hittelön om vi fick hjälp att få tillbaka Wilma, allt för att få fler personer att engagera sig.

Veronica tog även kontakt med kattföreningen Andra chansen Mora Orsa och fick tips därifrån hur man skulle gå till väga för att få tillbaka den försvunna familjemedlemmen.

— Man letar och letar, men till slut ger man upp. Man vet ju att det finns andra djur där, hon kan ha blivit överkörd. Det var en jobbig känsla, berättar Veronica hur tankarna gick när ingen Wilma syntes till.

Till slut återstod endast hoppet att någon skulle höra av sig och berätta att de hade sett Wilma. Och det var precis vad som skedde. Den 28 oktober fick hon ett samtal från en ung tjej som sett en katt som hon trodde var Wilma. Tjejen hade köpte mat och gav Wilma som hade setts vid återvinningsstationen som finns där man svänger in mot Ford, som numera heter Brandt Bil i Mora.

— Jag tog bilen och åkte dit direkt. Det här var på kvällen, så det var mörkt. Jag ropade Wilma och då hördes ett ”Mjauu”. Hon kom springandes mot mig och det kändes helt otroligt när jag kunde lyfta upp henne i famnen.

Veronica och inte minst barnen blev överlyckliga att återse den saknade familjemedlemmen.

— Hon var sig lik direkt, lika kelig som hon var innan hon försvann. Enda skillnaden var att pälsen var tovig, skrattar Veronica.

En annan som var minst lika glad över att Wilma var tillbaka hos sin familj, var kattvakten som skulle ta hand om Wilma i somras, men som då rymde från sin ”reservfamilj”.

— Hon har haft dåligt samvete för att Wilma försvann, men jag har hela tiden sagt att hon inte behöver ha det. Det har inte varit kul för henne, så hon blev överlycklig när jag berättade att Wilma kommit hem.

Veronica är förundrad över att Wilma varit borta så länge, då hon är en väldigt social katt. Det är förstås svårt att veta, men det kan ju vara någon som matat henne, då Wilma inte var mager. Eller också har hon hittat föda på annat vis.

— Jag var orolig att hon hade ändrat personlighet, men hon var sig lik. Hon kom ju också fram direkt jag ropade hennes namn.

Det kändes ett tag rejält hopplöst. Veronica och hennes familj trodde att de hade förlorat sin kära Wilma, men så kom det där samtalet för drygt en vecka sedan.

— Man ska inte ge upp. Att vår Wilma är hemma igen efter fyra månader hoppas jag kan ge andra kattägare hoppet tillbaka. Fastän det gått en vecka, så har jag fortfarande svårt att förstå att hon verkligen är hemma igen, säger en tacksam Veronica Flykt.