Nyhammars 81-åringar håller fast vid klassåterträffen
De föddes 1945 och gick tillsammans i skolan i Nyhammar.
Sedan 40-årsåldern har de återförenats med jämna mellanrum – och trots att livet har fört dem åt olika håll fortsätter klasskamraterna att samlas.
På Gamla Brukskontorets kafé i Nyhammar träffades under veckan 14 av de tidigare skolkamraterna. Alla är födda 1945 och har rötterna i Nyhammar, även om flera sedan länge bor på andra håll i landet.
Bakom de återkommande träffarna står bland andra Ulla-Märta Staffas och Kerstin Östling, som båda har flyttat tillbaka till sin gamla hemort.
— Vi flyttar ju hem igen, berättar de.
De gick tillsammans under de första skolåren, fram till och med sjätte klass. Därefter skildes klasskamraterna åt när vissa fortsatte till realskolan eller andra utbildningar.
Men kontakten togs upp igen när gruppen fyllde 40 år. Den första återträffen hölls på herrgården ovanför Nyhammar.
Sedan dess har träffarna fortsatt, även om det under många år kunde gå flera år mellan gångerna. På senare år har de blivit tätare och arrangerats i princip varje år.
— Vi har haft fina träffar. Alla är så glada.
Den här gången blev de 14 personer. Förra året var de 17. Att alla inte längre har möjlighet att komma är en naturlig del av att gruppen blir äldre och att deltagarna är utspridda över landet. Några bor bland annat i Karlskoga, Norrköping och Västerås.
Ändå försöker de som kan att komma.
— För att det är roligt. Vi har så trevligt.
En viktig del av träffarna är alla minnen från barndomen och skoltiden. När de ses igen kommer gamla historier snabbt tillbaka.
— Det är mycket minnen. Vad roliga minnen vi har.
De minns bland annat en lärare som tog med klassen på olika aktiviteter. Ett särskilt minne handlar om en utflykt för att lyssna på tjäderspel.
Inför utflykten fick eleverna öva på att vara helt stilla och tysta. I skolsalen spelades en skiva med ljudet av tjäderspel, och när ljudet började skulle barnen stanna.
Det var inte helt lätt.
— Vi skrattade bara.
Utflykten började tidigt på morgonen, omkring klockan fem. Många år senare är det fortfarande ett minne som får klasskamraterna att skratta tillsammans.
För Ulla-Märta Staffas och Kerstin Östling handlar återträffarna också om att återknyta till hemorten. Båda har bott borta under stora delar av livet – den ena i 46 år.
När man varit borta länge förändras hembygden. Nya generationer växer upp och människor man tidigare kände försvinner eller flyttar.
Därför betyder det mycket att kunna träffa människor som man känt sedan barndomen.
— Då har man rätt trygga personer som man umgås med. Det är rätt så skönt.
Kanske är det just det som gjort att klasskamraterna fortsatt att samlas i flera decennier. De har inte träffats särskilt ofta genom åren, men när de väl ses finns den gemensamma historien kvar.
Och den verkar räcka långt för att hålla ihop en klass från Nyhammar.