Val med fyra kuvert…?

”Varsågod, här är era fyra valkuvert”, säger den leende kvinnan i kommunhusets entré.
”Tack”, svarar vi, och min fru visas direkt till en ledig valskärm. Jag blir kvar och tittar ned på min hand: ”Fyra kuvert…?”

Förra söndagen inleddes med att bada en hund och sedan lite målande i garaget. Resten av dagen var fri så över lunchen bestämde vi oss spontant för att åka och förtidsrösta.

Efter en snabb dusch och lite tillsnofsande bar det i väg.
Fråga: Behöver man snofsa till sig innan man ska rösta?
Svar: Ja, varför inte? Och definitivt om man luktar blöt hund och terpentin.

Det finns människor som tycker det är självklart vilket parti de ska rösta på. Du kanske känner igen scenen från serien ”Svensson, Svensson”, där frun berättar att hon inte röstar på Socialdemokraterna och Gustav Svensson häpet svarar: ”Va, men det måste man ju!”

Tänk vad skönt.

Så enkelt har jag det inte. I ungdomen var jag hängiven mjölkdrickare, med ovanan att dricka det sista direkt ur paketet – tills den gången jag tog en rejäl klunk sur mjölk med klumpar i…

Lite så är det med politiska partier också – de förändras och ibland kan politiken surna.

Därför har jag tröskat igenom ett par av mediernas valkompasser, med målet att slippa obehagliga överraskningar i efterhand.

Tillbaka till röstlokalen, för det första som händer är att jag stannar upp: ”Visst ja, röstkortet…”

Vi som har tjänsten ”Kivra” får röstkortet där, och jag har just börjat fumla med telefonen när valfunktionären kommer fram med våra kuvert. ”Det räcker med legitimation, röstkortet är bara information”, säger hon.
Nya tider.

Svunnen är också tiden när man stod i en klunga med grannar och bekanta i vallokalen och ryckte till sig några olika partiers röstsedlar för att försöka bevara ett litet uns av sin valhemlighet, innan man gick in bakom den lilla gröna valskärmen.

Numera finns alla partiers röstsedlar tryggt bakom de väl tilltagna valskärmarna. Bra.

Bakom den andra skärmen i lokalen står en man. Han stod där redan när vi kom in, och står kvar där än.

Då kommer jag på vad det fjärde kuvertet är till för. Det är en folkomröstning i kommunen – en fråga om kommunens vägar som ska avgöras. Hur man kan glömma en stor vägfråga i Dalarna är ju märkligt, men det har varit tyst om saken i media ett tag nu och då är det lätt att missa när man drar i väg spontant.

Min fru kliver ut från sin skärm. ”Jag blev först så fundersam över varför vi fick fyra kuvert, det var därför det tog lite tid”, skrattar hon.

”Samma här”, erkänner jag och låter ärlighet gå före chansen att verka allvetande.

Jag tar över min frus plats.

Själva röstningen är enkel, men det kan såklart ändå dyka upp små gupp när man gör något var fjärde år. Som frågan: Ska man slicka igen röstkuvertet eller vika in fliken? Jag väljer att vika.
Båda sätten är godkända, vet jag nu, om någon mot förmodan skulle undra.

När jag är klar står den andre mannen fortfarande kvar bakom sin skärm. Han har kanske inte gjort någon valkompass eller bestämt linje i folkomröstningen och kör ”ole, dole, doff”.
Eller så har han fastnat i ”vika-eller-slicka”-frågan.

Hur som helst var det en lugn och behaglig tillställning. Jag skulle nog bli lite orolig om det, som för Gustav Svensson, fanns ett parti som passade mig helt perfekt.
Men någonstans måste man ändå sätta ned foten för att komma vidare.

Så man väljer det som känns mest rimligt – och lämnar över sina fyra kuvert.