Från cancerkamp till musikdröm – tre livsöden möts på Brunnsvik

En personlig assistent, en levnadsglad trubadur och en modell. Tre livsöden, tre generationer förenas under ett och samma tak, med det gemensamma målet att satsa på sig själva. 

Det är det Daniel ”Trash can” Andersson, Marina Wikman och Tora Flink vill utstråla, även i musikstudierna på Brunnsvik Creative Musik. 

— För mig blev detta ett uppvaknande, där jag som gått igenom en cancerdiagnos att ta livet på allvar och följa sina drömmar. Du ska göra vad du vill i livet, säger Tora Flink.

Första gången vi träffas är det uppstartsträff för samtliga elever som går musikutbildningen på Brunnsvik Creative Musik, i form av en stor konsert där eleverna visade upp sina musikaliska färdigheter både vad gäller sång och instrument på scen.

Några av eleverna som satt i publiken får vi möjlighet att prata med, och alla tre bär på händelser i livet som ledde fram till att de ville studera och skapa musik.

En av dem är Daniel ”Trash can” Andersson, 49, som har spelat instrument ända sen tidiga barnår.

— Jag vill ha någonting som ger mig något på en gång. Jag tycker processen med att spela in tar för lång tid. Jag vill ha det nu, spontant bara.

Mycket i Daniels liv sker spontant.

— Jag går upp på en scen, jag levererar, och sen är jag nöjd till nästa gång.

Är detta din livsstil?

— Ja, men sedan har jag jobbat många år inom skolan också som extra resurs.

Han kommer från Norrköping ursprungligen men har bott många år i Ludvika.

— Sen gjorde jag en snabb visit i Smedjebacken innan jag hamnade i Borlänge.

Han går tredje året på Brunnsvik. Drömmen är att kunna få leva mer på musiken.

— Innan pandemin var jag ute och spelade mycket, men sedan kom pandemin och sopade bort allting.

Vad är det som gör att du är kvar här ett tredje år?

— Jag tycker det är underbart att vara här. Människor i alla åldrar, där alla är i en kreativ miljö. Beblandar du dig med andra som har en positiv och kreativ energi, då fångas man med i det. 

— Sen vet jag om att jag kan ta saker längre än vad jag har gjort, och då är det här ett ställe att vara på.

Åldersspannet är brett bland musikeleverna på Brunnsvik.

Bredvid Daniel ”Trash can” Andersson sitter Marina Wikman som blev 61 i år som kommer från Häslingland ursprungligen men har bott i Dalarna sedan 1983.

Det är först nu, menar hon som hon valt att satsa på sig själv helhjärtat, efter att ha levt ett liv med dålig självkänsla och där hon brydde sig om alla andra mer än sig själv.

— Det här skulle jag ha gjort när jag var ung. Men jag valde att hjälpa andra och finnas där för mina barn, och glömde bort mig själv kan man väl säga, berättar hon.

Sång och gitarr är hennes huvudämnen. På Brunnsvik har hon studerat sedan 2019. 

—  Jag har alltid jämfört mig med alla andra och alltid tyckte att jag var sämre än alla andra. Självförtroendet har inte varit där.

Hon har mer saker att jobba på med musikstudierna berättar hon. Nu när hon vågat ta steget och göra något för sig själv.

—  Jag sjunger ju i ett band, men då kan man gömma sig lite. Men nu är det jag och en gitarr och ganska så avskalat.

För henne, en ganska obekväm situation.

— Det är läskigt. Det är jätteläskigt.

Vad har studierna på Brunnsvik givit dig?

— Massor, många vänner och det har gett mig självförtroendet att våga. Förut, om jag sjöng falskt en ton så var det bara den tonen jag kom ihåg. Och så är jag inte nu. Nu skiter jag i det.

Hon har jobbat i vården i 40 år och jobbar utöver musikstudierna som personlig assistent sju dygn i månaden.

— Men bara att gå här är ett heltidsjobb, och Tora är ju den som är nyast in, säger Marina och riktar blicken mot henne.

Tora Flink, 35 har haft en framstående karriär som modell och bott i Italien, Australien,  London och Mexiko.

— Jag har bott utomlands i 10 år och varit modell i 15 år. Sen flyttade jag hem till Mora för två år sedan. Min mamma kommer därifrån. Jag hade redan börjat skriva egna melodier och låtar då. Jag har alltid älskat musik men aldrig vågat. Det var första gången jag stod framför en publik idag och sjöng. En milstolpe för mig.

Vad sjöng du?

— Voices med Tusse. Lite avskalad version. Jag trodde mina nerver skulle komma emellan men jag lyckades. Jag spelade trombon när jag var liten och när jag var sju år ville jag bli sångerska.

Men vägen till Brunnsvik har kantats av en tugg cancerdiagnos.

— För ett år sedan fick jag reda på att jag hade bröstcancer. Det senaste året har jag legat med den mest intensiva cellgiftsbehandlingen man kan få för bröstcancer.

— Man blir väldigt trött av de här cellgifterna. Det blir också väldigt mentalt påfrestande. Men nu har jag kommit in i rutinen och känner att jag får göra det jag älskar mest av allt vilket är musik.

För henne är studierna på Brunnsvik, en satsning på sig själv, då hon själv berättar att hon kommer från en värld som är väldigt ytlig.

— Det blir väldigt hårt press på hur man ser ut. Man bryr sig inte om ens själ. Så att få följa själen och vara med andra kreativa människor har gjort att jag verkligen fått en gnista tillbaka. Det känns som att livet vänt till ett wow!

Är du fri cancern nu?

— Jag gör ju årliga kollar och alla behandlingar är klara, så det känns underbart. Jag mår bra idag.

Tora litar på processen att det här är rätt tajming i livet för henne att satsa på musiken. Drömmen är att få skriva egna låtar och få uppträda. 

— Det ska bli superkul. Nu ska jag maxa det här till fullo.

 Vad var dina förväntningar innan du klev in här? 

— Jag tar saker som de kommer. Jag litar på dem.  Jag är inte en sån som bygger upp och har förväntningar. Jag är väldigt här och nu.

Efter att ha varit med om bland det tuffaste man kan vara med om som människa, bekämpat en cancerdiagnos, så menar Tora Flink att hon fått ett nytt perspektiv på livet.

— Om man går igenom en så allvarlig grej, då följer man verkligen sina drömmar och att man tar livet på allvar. Det kanske folk kan inspireras av, man ska göra det man vill i livet, avslutar Tora Flink.