Staffan tackar för sig

Staffan Müller har jobbat i 40 år i Leksands kommun. Nu kan han summera sitt yrkesliv.

— Det mest minnesvärda är alla människor som jag kommit i kontakt med och haft hjälp av. Efter 40 år har jag haft förmånen att få bekanta mig med flera generationer av helt fantastiska medarbetare.

Staffan Müller sitter i sin lägenhet på Norsgatan och tittar ut över Österdalälven. Som pensionär har han tid att njuta över utsikten. Hans ränder som naturälskare går aldrig ur.

— Här kan jag se både steglits och havsörn, säger Staffan.

Han har nu lämnat jobbet som naturvårdsförvaltare på kommunen. Otaliga är hans avtryck i landskapet där han gjort insatser. Jag räknar upp alla naturreservat och vandringsleder han varit med och ordnat. Staffan värjer sig när sakerna kommer på tal.

-Det viktigaste jag tycker vi gjort på Leksands miljökontor och sedermera fritids- och samhällsbyggnadskontoret är all sysselsättning vi ordnat åt människor. AME (arbetsmarknadsenheten) som jag fick vara med om att bygga upp har betytt mycket för mig och mitt arbete som ”vaktmästare” i naturen, säger Staffan.

Staffan lyfter upp alla som jobbat inom AME.

— Det är de som gjort i ordning alla vandringsleder och fågeltorn. Det var dem som rustade alla 202 ängslador under 1990-talet, säger Staffan Müller. Och det är dem som röjt sly och gjort i ordning naturreservaten.

Men utan Staffan Müller som motor hade det inte blivit av, försöker jag.

— Så kan det vara, säger Staffan. Men det är inte jag som gjort jobbet. Utan AME hade det inte blivit nåt.

Sedan finns det en viktig faktor till understryker Staffan:

— Utan alla tillmötesgående markägare hade inte Leksands naturreservat kunnat skapas.

Staffan Müller har en brokig bakgrund. Han är fritidsledare i botten och har jobbat både i Leksands Simhall och 11 år på Sammilsdalskolan som resursperson och syokonsulent.

— Jag har sett över 3000 elever passera revy på Sammilsdal, berättar Staffan. Tänk att många av dem närmar sig snart ska fylla 60 år. När jag sen kom över till kommunens miljökontor i mitten av 1980-talet, fick jag gå en utbildning på KTH på distans i tre år och blev så småningom kommunekolog.

När jag pressar Staffan på hans stoltaste minnen nämner han Gästis och Bönan (gamla musikskolan) som han tillsammans med Knis Karl var med och räddade.

— Tack vare de fina statsbidragen för att bygga lokaler för det då nymodiga begreppet fritidshem lyckades vi finansiera renoveringen av de rivningshotade byggnaderna.

Vandringsstigen ”Limsjön runt” är han också glad över, liksom naturreservaten Storön i Siljansnäs, Digerberget i Tällberg och Hundhagen i Brenäs.

— Limsjön var ju en av landets första sjörestaureringar som fågelsjö och har blivit nationellt känt och en förebild för många andra kommuners arbete. Det är ju kul att våran lilla kommun kan ha bidragit.

Finns det besvikelser?

— Jodå, säger Staffan. Synd att jag inte hann fullfölja vandringsstigen längs älven mellan Insjön och Leksand. Och att det inte gick att få till ett naturreservat med lövskog vid Dragsängarna. Det hade kunnat bli södra Sveriges största sammanhängande lövskog. Och en viktig lokal för den utrotningshotade vitryggade hackspetten. Sen hoppas jag också att det pågående projektet med att förverkliga Vildmarksriket verkligen blir av, så att livsbetingelserna för många hotade ”Taiga-arter” blir bättre än idag, avslutar Staffan.