Siljan News logo
Annons
Delad bild, till vänster en svartvit porträttbild på en medelålders kvinna och till höger en bild på två kvinnor där en pekar åt sidan i bilden.
Kerstis Karin ”Jutta” Olsdotter till vänster, journalisten Anna Lithander i mitten, och till höger bybon Kerstin Hopstadius som berättar om Hedens historiska trauma. Foto: Okänd, Privat.

Ny dokumentär lyfter Juttas liv kring Heden-mordet 1909

En alldeles färsk P4 Dokumentär handlar om dubbelmordet i Heden en decembernatt 1909. Fallet hamnade på löpsedlar över hela landet, till och med i Amerika skrevs det om dramat söder om Leksand. En av de som dömdes var den illa sedda grannen Kerstis Karin Olsdotter, mest känd som ”Jutta”. Men kan Juttas dåliga rykte ha format hennes öde?

Dokumentärmakaren Anna Lithander har fått höra historien under sin uppväxt, och nu ville hon gräva lite djupare i brottet och fördomarna kring Jutta.

— Min släkt kommer från en av grannbyarna till Heden, och det har gjort mig nyfiken att hon hela tiden hävdade sin oskuld. Det var ”blurrigt” kring skuldfrågan, det avgjordes aldrig helt.

— Hon beskrevs som hemsk, fattig, illa sedd, ful i mun och inte så vacker. Hon var mor till flera oäkta barn, dömd för stöld och beskrevs med otroligt negativa ordalag. Men alla människor är mer än det vi ser och det som lever kvar i berättelserna, tänker Anna Lithander.

Annons
Genrebilder som visar vägskylten och den stora sjön i Heden.
Många gator och gårdsnamn är sig lika 117 år senare, även om människorna i Heden har bytts ut flera gånger sedan dess. Foto: Anna Lithander.

Rånmord av en eller flera gärningspersoner

I radioprogrammet får lyssnarna följa ”Juttas” svåra uppväxt i Hedens by, fram till den 12 september 1909 då det äldre paret Daniel och Kerstin Dunder hittades döda i sitt hem. Mördade med råttgiftet arsenik.

I Daniels plånbok skulle det ha funnits 90 kronor efter försäljningen av parets sista ko, men slantarna var försvunna.

Misstankarna riktades mot två luffare som hade passerat byn, och mot Jutta som var känd för att ge husrum och servera alkohol till folk i samhällets bottenskikt. I hennes umgängeskrets fanns de båda luffarna Fredrik Alfred Vestlund, känd som ”Lövsta-lunsen”, och Frans Otto Eriksson, känd som ”Svarta Hästen”.

— Det har gjorts böcker, visor och poddar om ”Svarta Hästen” och hans roll, han har fått sina ”15 minutes of fame” nu. Jag ville lyfta fram en annan huvudperson, förklarar Lithander.

Anna Lithander gör inte anspråk på att ha hittat en lösning på gåtan om vem i trion som visste, gjorde eller planerade vad under mordnatten.

— Det har gått alldeles för lång tid för att lösa brottet, vi kan inte mer än spekulera i det. Mitt syfte är inte att friskriva Jutta eller framställa henne som någon ängel. Det är mer en syn på samtiden, och en fundering kring hur rykten och förtal kan ha påverkat domarna, tänker journalisten Anna Lithander.

Satt många år i fängelse

— Det är något som har bäring även i vår tid med sociala medier och filterbubblor, att folk döms ganska snabbt redan innan de har kommit till en domstol.

”Jutta” och ”Lövsta-Lunsen” dömdes inledningsvis till döden, men straffet lindrades i högre instans så att alla tre inblandade ”bara” fick livstids straffarbete istället.

Självaste justitieministern var involverad i Juttas benådning efter 15 år i fångenskap, och dokumentären lyfter fram olika indicier som kan tyda på att luffarna ”satte dit” henne och förstorade hennes roll i det hela.

— Hon var nog en bra syndabock, resonerar Anna Lithander.

Annons
Fasadbilder på "Gamla tingshuset" i Leksand med texten 1918 och domstolarnas vågskål ovanför entrén. Till höger en fasadbild på Alléskolan i Leksand.
Rättegången hölls i Leksand, fast inte i den ståtliga byggnad som vi idag kallar ”gamla tingshuset”. Före 1918 samlades rätten i den nutida Alléskolan, snett över samma gata intill Gropen. Foto: Alfred Olhans.

Återbesök på brottsplatsen

I dokumentären medverkar pålästa författare, nutida bybor och lokalprofiler som Ingela Sannesjö från Leksands Kulturhus och artisten Stiko Per Larsson. Alla med en koppling till byn och berättelsen. Anna har till och med lyckats intervjua en släkting till Kerstis Karin Olsdotter.

— Jag är så glad att Bill ville vara med! Juttas lillasyster var Bills mormor, så han ju är så pass nära de här händelserna i tiden.

Hur har Hedenborna reagerat när du har kommit och lyft på gamla stenar för att göra en dokumentär åt Sveriges Radio?

— De som jag har pratat med tycker att det har varit spännande, och att det har gått så lång tid att vi nu kan prata om det som ett stycke lokalhistoria.

— Det är jättefint att många har velat dela med sig så generöst av sina berättelser. Det var liksom startskottet, utan dem hade det inte blivit någonting av den här dokumentären, avslutar poddmakaren Anna Lithander.