Från trummis till konstsmed – Joakim hittade sin egen väg i livet

Han hade musiken som framtidsplan.

Efter estetiska programmet på gymnasiet och militärtjänstgöring som musiksoldat var tanken att fortsätta på den vägen.

Men livet tog en annan riktning. I dag försörjer sig Joakim Frost från Smedjebacken som konstsmed – ett hantverk där kreativitet, tålamod och känsla för detaljer står i centrum.

Det började egentligen med en kniv.

Joakim hade gått estetisk linje med inriktning musik och spelade trummor. Även under lumpen fortsatte han med musiken, då som musiksoldat och trumslagare. Han funderade på att utbilda sig vidare inom musik, även om det inte fanns någon tydlig plan för framtiden.

I stället var det ett annat hantverk som fångade hans intresse.

Genom sin svärfar, som är konsthantverkare och bland annat arbetar med silver och knivsmide, fick Joakim upp ögonen för knivmakeriet.

– Då gjorde jag min första kniv. Först köper man ju knivblad, men sedan ville jag göra ett eget blad.

Han byggde en enkel, primitiv ässja på sin mammas bakgård. Det första knivbladet blev aldrig färdigt, men intresset hade väckts. Snart började han även tillverka smycken och andra mindre föremål.

En kortare kurs blev det också, men någon formell utbildning inom smide har han aldrig gått.

– Jag är självlärd. Sedan har det bara rullat på.

Mer än traditionellt smide

I dag arbetar Joakim med konsthantverk på heltid i sin verkstad i Ludvika. Vägen dit har dock gått via olika arbeten och perioder då smidet fått ta olika stor plats. Under de senaste 20 åren har han arbetat med hantverket vid sidan av annat, men nu är det smidet som gäller fullt ut.

Att vara konstsmed handlar enligt Joakim om betydligt mer än att värma järn och slå med hammaren.

Den traditionella smeden var ofta en lokal problemlösare som tillverkade och lagade redskap till jordbruket. Konstsmeden arbetar i stället med föremål där formgivning och ett konstnärligt uttryck har en viktig roll.

– Jag är nog mer konstnärlig designer än vad jag är smed, skulle jag kunna säga.

Uppdragen varierar. Det kan handla om allt från haspar och handdukshängare till ljusstakar, ljuskronor och andra inredningsdetaljer. Många kunder vill ha något personligt till sitt hem.

Men det är ett hantverk som tar tid.

Joakim beskriver sig själv som perfektionist och försöker hålla så hög kvalitet som möjligt i det han tillverkar. Samtidigt upplever han att det ibland kan vara svårt för kunderna att förstå hur mycket arbete som ligger bakom ett handsmitt föremål.

– Jag tycker egentligen att jag ofta är för billig. Men det är ju handgjorda grejer. Det tar lång tid.

En sak Joakim gärna skulle vilja förändra är bilden av vad smide kan vara.

Många förknippar fortfarande hantverket med äldre hus, byggnadsvård och traditionella former med mycket krusiduller. Men själv arbetar han gärna med modernare design och stramare uttryck.

Han menar att smide passar lika bra i en modern lägenhet som i ett gammalt hus.

– Det här är ju saker som du kan ha i en supertrendig lägenhet. Det gäller bara att göra så att det passar in.

För honom är smide i grunden en kreativ process där materialet kan formas på många olika sätt.

– Det är som att knåda lera. Fast med hammare då.

Verkstaden är hans arbetsplats och en miljö som speglar intresset för det rustika och traditionella. Även om han ibland önskar sig mer moderna förutsättningar trivs han med den lite äldre känslan.

Det är också här han ser sin framtid.

På frågan hur länge han tänker fortsätta med smidet kommer svaret utan tvekan:

– Tills jag dör. Jag har inte tänkt sluta.

Det finns dessutom tecken på att hantverket kan leva vidare inom familjen.

Joakims son Benjamin Frost har börjat intressera sig för smidet och har själv testat att arbeta med materialet. När frågan kommer om han tror att han kommer att gå i sin pappas fotspår är svaret positivt.

– Det blir det nog säkert.

Benjamin berättar också att han redan känner sig ganska bra på att smida.

För Joakim, som själv hittade till hantverket genom en oväntad omväg från musiken, kan det nu vara nästa generation som tar vid.

Den egna vägen började med trummor, fortsatte med en hemmabyggd ässja på mammas bakgård och har så småningom lett fram till ett yrkesliv som konstsmed.

Någon tanke på att lägga hammaren på hyllan finns inte. Och kanske har intresset redan börjat ta nästa steg – från far till son.