Från extra tågvagnar till kolbullar – Komidsommar lever vidare i Dala-Floda

En gång kom tusentals besökare till Dala-Floda med extrainsatta tåg. I dag lever Komidsommar vidare i mindre skala – men på Perjonsgården sitter historien fortfarande i väggarna.

I rummen hänger målningarna tätt. På borden ligger penslar och färgtuber kvar, och Jan Perjons visar runt i gården där både familjens och bygdens historia har samlats i mer än hundra år.

— Det här har följt familjen länge, säger han.

Perjonsgården byggdes 1889. År 1905 öppnade Jans farfar, Perjons Per, ett etnografiskt museum på gården. Samma år var han också med och startade det som då kallades Kofesten, tillsammans med barndomsvännen och riksspelmannen Olof Tillman.

Det som började som Kofesten har med tiden blivit Komidsommarfesten med ”vicku inna” – veckan före den stora helgen.

I år firas Komidsommarfesten för 121:a gången.

När tågen fylldes till Floda

— På 1920-talet var Komidsommarfesten ett stort event för den tiden. Det kom tusentals besökare och de fick till och med sätta in extra tågvagnar för att få hit alla, säger Jan Perjons.

Besökarna kom med tåg, sökte sig till Dala-Floda och stannade kvar i bygden.

— Folk övernattade i lador. Som tur var blev det inga olyckor eller bränder, säger Jan.

Då fanns tivoli, marknad, mat, träslöjd och hantverk. Inte bara försäljning, utan sådant som hörde bygden och tiden till.

— Det var mat, träslöjd och sådant. Inte krimskrams, säger Jan.

Från början hölls Kofesten nere vid älven. På 1950-talet flyttades den upp till folkparken. Även då var festen stor.

— När jag var ung på 1960-talet var Kofesten väldigt stor. Den pågick i tre dagar med dansbanor och tivoli, säger Jan.

Han minns också en tid då de stora namnen kom till Dala-Floda.

— På 1950- och 1960-talet var alla stora här. Abba, Snoddas och Alice Babs har varit här, säger han.

I dag är Komidsommar fortfarande en viktig sommarhändelse i Dala-Floda, men formen har förändrats. Marknaden och Kofesten lockar fortfarande folk, men nöjeslivet ser annorlunda ut.

— Folk går inte ut och dansar på samma sätt längre. Och i dag har arrangörerna inte råd att boka in så stora artister, säger Jan.

Ett museum blev en konstgård

Perjonsgården var samtidigt en plats som drog människor även vid sidan av festen.

Mellan 1905 och 1945 drev Perjons Per museum på gården. Enligt Jan var det ett av de första museerna i Dalarna. Här visades hemslöjd, dräkter, arbetskläder, jaktfällor och äldre arbetsredskap.

— På den tiden var Björbo en järnvägsknutpunkt med tåg från både Stockholm och Jönköping, säger Jan.

Han berättar att farfadern annonserade i länstidningarna i Stockholm, i en tid då nationalromantiken var stark och intresset för Dalarna stort.

När museet senare lades ned såldes en del föremål, men allt försvann inte. I tomrummet som blev kvar tog nästa berättelse plats.

Jans pappa, Per-Hilding Perjons, började visa sina egna målningar på gården.

Han skickades till konstskola i Stockholm redan som 17-åring, något Jan beskriver som ovanligt för en bondpojke vid den tiden. Senare blev han en bred konstnär som arbetade med olja, akvarell, pastell, krita, tusch och torrnål.

På väggarna syns spår av många influenser. Jan nämner Zorn, Rembrandt, kubism och impressionism när han visar runt bland tavlorna.

— Han var väldigt bred, säger Jan.

Men Komidsommar lever inte bara i berättelserna om tågvagnar, lador och stora artister.

Kolbullar och barn vid Kvarna

Under ”vicku inna” rör sig traditionen fortfarande genom byn. Inte längre som ett enda stort nöjesfält vid älven, utan mellan gårdar, föreningar, gamla miljöer och små aktiviteter som tillsammans håller veckan vid liv.

Några kilometer bort, längs en smal skogsväg, börjar röken från elden stiga vid Kvarnaområdet.

Där öppnar skogen upp sig. Vattnet rinner genom den gamla kvarnmiljön, barnen klättrar bland stenarna och vid elden steks kolbullar.

Irene Jonasson och Ola Hermansson är två av dem som håller i familjedagen.

— Vi är här veckan innan och slår gräset och snyggar till så att det ser bra ut, säger Irene Jonasson.

Ola Hermansson står vid elden och steker kolbullar med fläsk.

— Vi brukar ha den här familjedagen varje år, säger han.

Vid fikabordet serverar Kerstin Stenkvist hembakat. Hon säger att lördagen fortfarande är den stora dagen, med marknaden och evenemangen i folkparken. Men veckan före har också blivit en del av traditionen.

— Det heter Komidsommarfesten mä vicku inna, men vi säger Kofestvicku, säger hon.

För barnen är historien kanske inte det viktigaste. De hittar snabbt sina egna platser i miljön.

Axel Bergman Wålstedt klättrar bland stenarna tillsammans med Hedwig Wålstedt.

— Jag tycker att det var bra här och det roligaste var att vara i skogen, säger Axel.

— Jag tycker det var roligt att hoppa på stenar och att göra pyssel, säger Hedwig.

Längre ned vid vattnet visar Lasse Lindblom kvarnmiljön och berättar att det från början fanns fyra kvarnar här. På 1850-talet byggdes anläggningen om till en stamp, där vattenkraft användes för att banka och bearbeta tyg så att det blev tätare och starkare.

Det är långt från de extrainsatta tågvagnarna och de stora artisterna.

Men mellan Perjonsgårdens tavlor, elden vid Kvarna och barnen som hoppar mellan stenarna finns samma sak kvar: en by som fortfarande samlas kring sin egen sommartradition.

Komidsommarveckan fortsätter under veckan och leder fram till helgens stora firande med marknad, Huppleken på Norsbron, konsert och fest i folkparken.