Målet: Att kunna gå på dotterns student

För några månader sedan visste Maria Vornanen inte om hon skulle kunna gå igen. Efter den ovanliga ryggmärgsstroken fick hon lära sig sådant som de flesta tar för givet – hur man går, tar sig upp för en trappa och litar på sin kropp. På fredag väntar dagen som funnits i hennes tankar sedan januari.

När Maria Vornanen låg på sjukhuset i januari hade hon ett mål.
När dottern Linnea tog studenten skulle hon vara där.

— Jag sa till henne att jag skulle kunna gå på studenten. Med rullator i värsta fall.

På fredag är det dags.

För de flesta föräldrar är studentdagen en av livets stora milstolpar. För Maria är den också slutpunkten på ett mål som följt henne genom månader av sjukhusvistelser, rehabilitering och träning. När hon satte upp målet visste ingen hur mycket hon skulle återhämta sig efter den ovanliga ryggmärgsstroken som några dagar tidigare hade förändrat tillvaron fullständigt.

I dag sitter hon hemma i Bergslagsbyn och berättar om månaderna som gått. Om rädslan, ovissheten och de mörka stunderna. Men också om humorn, stödet från familjen och vården, och om alla de små segrar som tillsammans tagit henne hit.

Maria är 54 år och arbetar som laboratoriechef på Arctic Paper i Grycksbo. I dag jobbar hon två timmar om dagen, oftast hemifrån. Hon kör bil igen. Hon cyklar. Och hon åker slalom.

Att hon kan göra det var långt ifrån självklart i januari.

När kroppen slutade lyda

Då befann sig familjen i Idre på skidsemester. Slalomåkning är en självklar del av familjens liv och dagarna såg ut ungefär som de brukar göra när familjen är i fjällen.

Sedan började kroppen säga ifrån.

Maria trodde först att det handlade om en nerv som kommit i kläm. När hon vaknade nästa morgon hade hon ingen känsel från midjan och neråt och kunde inte röra sig.

— Det var fortfarande den nerven som var i kläm i mitt huvud. Men sedan tappade jag känseln i höger arm också. Då ringde min man 112. Jag hade fruktansvärda smärtor i benen och runt höfterna och jag var livrädd. Jag kunde ju inte gå.

I ambulansen till Mora blev det snabbt tydligt att situationen var allvarlig. På sjukhuset följde undersökningar, magnetröntgen och prover. Först trodde läkarna att det handlade om en ovanlig immunsjukdom. Några dagar senare kom beskedet.

Maria hade drabbats av en ryggmärgsstroke.

Det gav ett namn på det som hänt, men inte svar på den fråga som betydde mest.

Hur mycket skulle hon få tillbaka?

— Ingen visste vad som skulle hända. Ingen visste hur bra jag skulle bli. Jag kommer aldrig att bli helt bra, men hur bra jag kommer att bli, det visste ingen. De sa att om ett år vet du. De första månaderna går det fort framåt, sedan blir framstegen mindre och mindre.

Efter tiden i Falun kom nästa besked.

Hon skulle flyttas till Umeå för specialistrehabilitering.

Familjen fick packa det hon behövde. Dagen efter hämtades hon av ambulans och flögs norrut.

—Jag var ensam med piloten och sjuksköterskan. Fruktansvärt rädd var jag. Vi bor ju i en tvåplansvilla. Hur gör vi? Blir jag sittande i rullstol? Måste jag ha assistans? Vad händer? Det var sådana tankar som snurrade.

Att börja om från början

I Umeå började rehabiliteringen på allvar. Två gånger om dagen tränade hon tillsammans med fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Där började också arbetet med att förstå den nya kroppen.

Sådant som tidigare varit självklart behövde plötsligt läras in på nytt.

— Jag fick fråga om jag sätter i tårna först eller sätter jag i hälen först. Går jag brett? Går jag smalt? Jag hade ingen aning. Man har ju gått sedan man var liten utan att tänka på det. Plötsligt fick jag lära mig allt igen.

Hon beskriver hur hon fick börja om från början. Inte bara när det gällde att gå. Även andra funktioner hade påverkats.

— Jag har egentligen fått börja om som ett spädbarn. Jag hade ingen kontroll över mina kroppsfunktioner heller. Så jag fick lära mig allt igen.

Samtidigt tränade hon målmedvetet. Hon har alltid tyckt om att träna och när rehabiliteringen var schemalagd på vardagarna fortsatte hon ofta på egen hand under helgerna.

Att ge upp fanns inte med i planen.

— Någonstans vägrade jag inse det också. Jag vägrade ta det till mig. Jag skulle tillbaka. Jag trodde aldrig att jag hade det där pannbenet som jag uppenbarligen har.

Att vara i Umeå blev på många sätt en vändpunkt. Läkarna såg att skadan minskat betydligt jämfört med de första undersökningarna. Någon riktigt bra förklaring hade de inte.

— De sa att de inte visste varför. Jag har haft en otrolig tur. Hade skadan varit komplett hade jag varit förlamad från bröstet och neråt.

Omtanken som bar familjen

Samtidigt mötte hon människor som gav perspektiv.

På rehabiliteringsavdelningen  var hon den yngsta patienten.

— Där blev jag lite deppig. Det var många äldre som inte mådde bra. Men personalen var fantastisk. De såg hur jag mådde och flyttade mig till ett enkelrum. Jag fick träffa kurator direkt när jag bad om det och läkarna höll mig hela tiden uppdaterad.

När Maria berättar om tiden på olika sjukhus återkommer hon gång på gång till samma sak. Inte främst till behandlingarna, utan till människorna.

— De har sett mig. Jag har inte varit en i mängden. De har tagit hand om mig jättebra, men också om min familj.

Hon berättar om när maken Tommy kom till IVA i Mora.

— Då frågade de honom när han hade ätit senast. Han sa att han hade ätit frukost. Då var klockan sex på kvällen. Då sa de åt honom att gå och ta mat innan han körde hem. De såg honom också.

— Under hela tiden inom vården var jag livrädd men kände mig hela tiden i trygga händer. Det har hjälpt mycket. Och det är skönt at veta att vården kan fungera så fantastiskt.

När Maria kom hem från Umeå den 14 februari hade hon fortfarande målet kvar – studenten.

Hon hade pratat om den under hela sjukhustiden.

— Jag sa till Linnea att jag skulle kunna gå på hennes student. Inte bara komma. Utan gå själv.

När hon kom hem möttes hon av dottern.

— Då tittade hon på mig och sa: ”Mamma, jag tar inte studenten redan.”

Maria skrattar när hon berättar det. Humorn har funnits med genom hela resan. Liksom envisheten.

När hon senare frågade sjukgymnasten om hon fick åka slalom igen blev svaret att hon skulle hålla sig till gröna och blå backar.

— Så gjorde jag det. Men nästa gång jag träffade sjukgymnasten sa jag att jag hade blivit färgblind. Jag ser inte skillnad på grönt och rött när jag åker slalom.

Första gången hon stod på skidor efter skadan blev ändå speciell.

— Jag åkte slalom med glädjetårar.

Ett annat sätt att se på livet

Även om mycket har kommit tillbaka finns påminnelserna kvar varje dag. Känseln är fortfarande förändrad och kroppen reagerar annorlunda än tidigare.

— När katterna går och stryker sig mot benen känns det som att de drar ståltråd på benen. Under fotsulorna känns det annorlunda hela tiden. Men det blir bättre. Jag märker förbättringar nästan varje dag.

Det senaste halvåret har också förändrat hennes syn på livet.

— När man har varit med om något sådant här blir man ödmjuk. Livet kan bara svänga runt och förändras totalt. Från att åka slalom ena dagen till att inte kunna gå nästa.

Hon stannar upp en stund.

— Jag har blivit mer egoistisk på rätt sätt. Jag tar hand om mig själv och min familj. De kommer först. Det andra kommer sen. Kan jag göra något i dag så gör jag det i dag. Jag gör det inte i morgon.

På golvet i arbetsrummet hemma i huset står kartongerna med tallrikar, glas, serpentiner och ballonger med studentmotiv.

På fredag är det dags.

För några månader sedan visste Maria Vornanen inte om hon skulle kunna gå dit.

Nu gör hon det. Utan rullator.