
Kvinnojouren – en plats som inte borde behöva finnas
Det finns ett ställe som alla bara förväntar sig ska finnas men som i den bästa av världar inte borde det. Dit utsatta kvinnor kan vända sig och få hjälp. Och så länge som vi män inte kan bete oss som folk så kommer de att få lov att fortsätta sin verksamhet. Siljan News besökte Kvinnojouren i Borlänge för att få en bättre insikt i hur de jobbar och vilka utmaningar som finns.
Solen skiner denna aprildag även om vindarna blåser lite bistert längs Stationsgatan i Borlänge. Och det är här som Kvinnojouren håller till. Det är hit kvinnor i nöd kan vända sig för att få stöd. Oavsett om det är genom ett fysiskt möte eller via en anonym chatt. Emma Momqvist som är verksamhetschef och Amanda Rappendal, ordförande, möter upp.
Det var på 70-talet som allt startade. Då kvinnor träffades i grupper för att prata med varandra och märkte att det fanns fler som var utsatta. Man var inte ensam. Ett samhällsproblem lyftes sakta fram i ljuset. Det var början till dagens kvinnojourer där den första bildades 1978 och Borlänges kom strax efter 1982.
— Allt kommer ifrån ett ojämställt samhälle som även påverkar relationer och det är mäns våld mot kvinnor vi jobbar mot, berättar Emma Momqvist.
Föreningen, för det är en ideell förening, står själva för att få in pengar nog för att driva sin verksamhet. Det är alltså inte en statlig eller kommunal verksamhet. Och mycket tid går till just det – att säkerställa finansieringen.
— Vi har statliga bidrag och ett bra samarbete med kommunen. Men de flesta pengar vi får in är kortsiktiga och vi måste hela tiden jobba för att få in mer. Som längst har vi avtal på tre år. Alla kvinnojourer över landet har samma utmaning. Det krävs resurser för att skaffa resurser, är en ständig kamp och vi påverkas av politiken, fortsätter hon.

En kamp mot klockan och politiken
Och just politikens och vindarnas vändningar över tid är en utmaning. Emma ser en förskjutning i hur man ser på utsatta kvinnor. På nittiotalet hände mycket och mäns våld mot kvinnor lyftes fram. Till exempel kom sexköpslagen som pekade ut köparen som förövare och säljaren som offer.
— Nu pratar vi mer om våld i nära relation vilket gör att problematiken skjuts bort och fokus flyttas. Tanken var kanske god men det blev fel. Det blev på bekostnad av kvinnorna, fortsätter Emma.
En annan politisk tanke som kan ha varit god, och som genomfördes, var kravet på tillståndsplikt för skyddat boende som infördes för två år sedan. Kvaliteten skulle höjas. De nya reglerna ställer bland annat krav på dygnet runt-bemanning och högskoleexamen . Ett fyrtiotal boenden fick läggas ner. Till exempel i Borlänge.
— Jag förstår tanken men i praktiken blev det helt fel. För vad är kvalitet för den utsatta kvinnan som måste fly och behöver skydd? Att det finns ett boende eller inte? Det blev en skrivbordsprodukt man tog fram utan att ta in den kunskap som finns. Nu står kvinnor utan stöd och skydd, berättar Emma.
En till sak som Emma och Amanda menar var en god tanke men som föll platt var att barnen till kvinnorna skulle ha en egen prövning i domstol innan de kan placeras i skyddat boende. Och det separat för varje barn i familjen. Det har gjort att kvinnor nu inte vågar ta steget och be om hjälp – för vad händer om barnen blir kvar?
— Senaste tre åren har det blivit en nedgång i antalet kvinnor som söker hjälp på skyddade boenden. Det har inte att göra med att behovet minskat utan på att det blivit svårare. Tanken med att inkludera barnen var bra men det blev fel eftersom färre barn kommer till skyddat boende nu, fortsätter Emma.
Att vara utsatt för våld påverkar hela livet. Isolering från vänner och släkt, sjukskrivning, psykiska och fysiska skador och ekonomisk utsatthet. Listan kan göras hur lång som helst.
— Det här är så allvarliga saker att ändringar i lagstiftningen inte får gå för snabbt. Och man måste lyssna på remissinstanserna för det är vi som sitter på kunskapen, säger Amanda.

De osynliga sårbarheterna
I lokalerna på andra våningen finns det olika samtalsrum där kvinnor som behöver hjälp får träffa personalen och ideella jourkvinnor. I Borlänge är det fyra anställda och ett fyrtiotal ideella. Och alla är kvinnor. Och det är här man träffar kvinnorna bakom statistiken. Men även de som inte syns.
— Vi träffar mörkertalen. Vi hör berättelserna som inte kommer fram. Våld är systematiskt, pågår hela tiden, behovet är konstant men det är när många kvinnor mördas på kort tid som media rapporterar, fortsätter Emma.
Den nya tiden har presenterat fler arenor att utöva våld på. För allt våld är inte det fysiska. Sparken. Slaget. Våldtäkten. Det finns mer nu i den digitala världen. Oändligt många fler sätt att kontrollera. Att förstöra.
— Att använda kvinnans BankID till exempel. Utan att veta om det kan kvinnan vara i skuld hos Kronofogden och inte kunna få en lägenhet när hon tar steget och lämnar. Och vi är absolut inte anti-digitala men det finns stora utmaningar, berättar Amanda.
De berättar om möjligheterna att spåra. Att använda det gemensamma ICA-kortet gör att mannen kan få reda på var hon rör sig. Att använda en parkeringsapp. AirPods och Apple Watch är spårbara. En nyare bil är bra att kunna veta var man parkerat den – om det inte är fel person som ser det. Och då har vi inte ens gått in på de rena spårningstjänsterna som finns.

När tystnaden talar högst
Det är lätt att tro att Kvinnojouren har som mest att göra vid jul och semestrar. Men så är det inte. Det är efter. Under storhelger och ledigheter håller kvinnorna ihop. Sen kommer det. Och till Kvinnojouren i Borlänge kommer det cirka tvåhundra nya kvinnor varje år.
Även tiderna vi lever i spelar in hur kontakterna tas.
— Under pandemin var det extremt mycket i vår anonyma chatt. Då var många isolerade i hemmet med en anhörig som höll koll på kommunikationen. Då gick det inte att ringa.
Vad kan man då göra som utsatt för våld? Vad kan man som vän, kollega eller släkting göra om man misstänker att någon utsätts? Det ska vi fortsätta att prata om i nästa del. För det finns hjälp att både få och ge. Vi återkommer från Kvinnojouren i Borlänge.