
”Det finns inget barn som inte vill kunna gå i skolan”
Nu vill Matthias Rowe, kurator på BUP och före detta ”Hemmasittaren” Ludde Blomberg tillsammans satsa på en gemensam utbildnings- och fortbildningssatsning i frågan ”problematisk skolfrånvaro”.
– Jag påstår att det finns inget barn som inte vill kunna gå i skolan. Det handlar om oförmåga, inte om vilja, säger Matthias Rowe som menar att bakom frånvaron finns oftast obemötta behov som gemenskap, tillhörighet, respekt och integritet.
Under många år har Rowe arbetat med barn som hamnat utanför och inte klarat av att gå till skolan. En av alla de barn som vet hur det känns att inte fixa skolan är Ludde Blomberg som började skolka redan i fjärde klass och som i praktiken var ”Hemmasittare” under hela högstadietiden. Skolan, kuratorer, socialtjänst och BUP frågade honom ofta hur han själv ville ha det – något han i dag inte tror var rätt väg då han som barn hade behövt bli vägledd och fått rimliga krav från en vuxna som trodde på honom.
– Det var som att man lade över ansvaret på mig, säger han. När jag bad om att slippa det som var jobbigt fick jag det, så man tog bort allt som jag fick ångest av och varje gång man tog bort något så var det ju som att de sa att jag inte klarade det, till slut fanns det ju inget kvar nästan, säger Ludde.
För Ludde blev det ett tecken på att de vuxna inte trodde på honom. Det han hade svårigheter med i skolan var inte själva arbetet utan den sociala biten, han var tyst och blyg och hade mycket ångest. Så här i efterhand tror han att små steg hade hjälpt honom att klara skolan i stället utvecklade han ett undvikande beteende.

– Vissa av de här grejerna som jag tyckte var läskiga som att presentera inför en klass har jag nästan aldrig behövt göra. Jag hade behövt att någon som säger: ”Jag tror att du kan prata inför gruppen”, och sedan hjälpt mig steg för steg.
För Ludde kom vändningen när han började på Leksands Folkhögskola. Här fanns hans lärare Kim som ställde rimliga krav, trodde på honom och fick honom att växa. I dag står han på scener runt om i landet och pratar inför folk, det han en gång var som absolut räddast för.
– Jag hatade honom i början men han var ju det jag behövde. Han vågade ifrågasätta lite och stå kvar, jag har fått hjälp att faktiskt klara av det jag har svårt för och inte bara bort från det, säger Ludde.
Att kunna lita på att vuxna står kvar när det blåser är något som Mattias Rowe återkommer till som en viktig del. Han har under flera år arbetat med unga och arrangerat sommarkollon för barn som halkat utanför skolan och ömmar för målgruppen. Nu hoppas han att de olika perspektiv som han och Ludde har kan vara till hjälp för barn, föräldrar och de som möter den här målgruppen i sitt jobb.

– Vi har lite olika perspektiv och det tycker jag är spännande. Ludde har sitt kärnbudskap och jag har ett annat kärnbudskap utifrån mina erfarenheter med hemmasittare, mer som en vuxen. Vi vill även ha en del där vi möter varandra i våra olika perspektiv för att inspirera andra att tänka och fundera hur man kan bemöta den målgruppen. Det finns inte ett svar som funkar för alla, så är det ju sällan. Ludde hade behövt en sak som han kanske inte fick – andra barn hade behövt något annat, säger Rowe.
Bägge poängterar att de upplever att alla inblandade, från föräldrar till skola gör sitt bästa och att deras satsning inte handlar om att skuldbelägga någon utan tvärt om, de vill skapa förståelse. De flesta ”hemmasittare” vill eller kan inte berätta för andra om sin tid för att de tycker att det obehagligt eller för att de skäms. Luddes historia är inte som någon annans historia men ger en liten pusselbit i ett stort pussel.
– Jag påstår att vi behöver förstå barnet först. Jag har inte träffat någon enda som har sagt att jag skulle kunna gå till skolan men jag vill inte. När man frågar ungdomarna lite mer på djupet, vad är det som du inte gillar i skolan? Då kommer svaren. Man kanske blir mobbad, man har inga kompisar, det är för mycket folk. Mönstret är att det alltid är några behov som inte är tillgodosedda och om inte de behoven är tillgodosedda, då stannar barnet hemma för att skydda sig själv, oftast är det en överlevnadsfunktion, avslutar Rowe.