Ninni Schulmans nya bokserie utspelar sig i Siljanstrakten

En ny deckarserie som utspelar sig i Dalarna har stått på författaren Ninni Schulmans agenda de senaste åren. Den 14 januari besöker hon Mora för att signera den första boken i serien, “Som vi lekte” – en bok hon tror kan gå hem hos folket i Dalarna. 

— Jag tror att man känner igen sig i det här med vanliga människor som hamnar i ovanliga situationer, säger Ninni Schulman. 

Lite här och var har deckarförfattaren Ninni Schulmans nya bok “Som vi lekte” poppat upp på hyllorna hos de lokala bokhandlarna. Detta är en inledande roman i en antologi som till största del utspelar sig i Dalarna. Det kommer även de följande böckerna göra, i den så kallade “Siljansserien”. Det formella boksläppet skedde under tisdagen och författaren kommer i samband med boksläppet att besöka lokala bokhandlare i bland annat Mora, Orsa och Våmhus. 

Ninni Schulman är annars mest känd för den populära bokserien som utspelar sig i värmländska Hagfors (“Hagforsserien”). Nu lämnar hon alltså den hembygden och ger sig in i en annan – hennes barndoms sommarparadis i Dalarna. Ninnis morfar var från Siljansfors och familjen hade en sommarstuga i området. Att nå ut till publiken i dessa trakter och samtidigt starta om igen är lite nervöst. 

— Det känns faktiskt pirrigt. Det är väldigt speciellt att släppa en serie efter sju i samma serie. Då vet man ju vad läsarna tycker. På själva “släppdagen” är det lite av en anspänning. Det är något särskilt – för man vill ju gärna att folk ska tycka om det nya som jag hittat på, säger Ninni Schulman.

Just Mora bär hon varmt inom sig. Hennes mamma bor där nu och Ninni kan därmed relatera till staden. 

— Eftersom jag varit där väldigt mycket så blir det en speciell känsla för mig. Det blir ett slags hemkomst, trots att det är ett utifrånperspektiv. Men mina rötter är där. Jag åker mycket skidor och älskar verkligen hela biten med Vasaloppet. Jag är en passionerad längdskidåkare, även om jag sällan åker. 

Tanken på “Som vi lekte” kom innan pandemin. Pandemin har aldrig varit ett stort hinder för skrivandet. Snarare har det andra som sker i världen oroat henne. Hon behövde en fristad genom den nya berättelsen. 

— Det har varit mycket skit i världen just nu. Det är inte bara pandemin; utan även krig och gängskjutningar, klimatkris, elpriser och inflation. Så det här har verkligen varit en flykt från verkligheten. Jag kom på den här idén för två år sedan och har skrivit böcker emellan. För ett och ett halvt år sedan började jag skriva på “Som vi lekte” och jag blev så glad när jag kom på idén. Den utspelar sig i en tid utan smartphones och datorer, för jag kände verkligen att det skulle vara kul att skriva en bok som utspelade sig på 1980-talet, med allt som sker just nu. 

Mycket har hänt på den tekniska biten under de 40 år som gått sedan 1980-talet. Detta blev saker att ha i åtanke när Ninni skrev sin nya bok. Men valet var medvetet, för att kunna släppa det nya och återgå till det som varit. 

— Som deckarförfattare måste man alltid förhålla sig till det digitala – GPS och sådant – även om poliser arbetar på olika sätt. Jag tyckte det vore skönt om man kunde ta bort alla mobiltelefoner. Det borde bli mycket roligare, både att skriva och att läsa om. På 80-talet kom man närmre människorna och man träffades på ett annat sätt. Då åkte man oftare hem till varandra för att se om någon var hemma, istället för att skriva eller ringa till dem. 

Hon har varit mycket i sin egen bubbla när hon skrivit. Hon har kunnat bolla idéer med sina barn (födda 2002 och 2004) samt vänner i sin omgivning – fast själva skrivandeprocessen har bara hon och förläggarna varit inblandade i. Och skrivandet har fått timmarna att gå. 

— Det tog längre tid att skriva den här boken än jag trodde att det skulle ta. Det tar tid att skapa ett nytt universum. När man är inne i bokserien har man allt klart för sig, man har sin miljö och sina huvudkaraktärer. Nu var man tvungen att hitta på allt från miljö till karaktärerna till perspektivet det ska berättas ur, till vilka relationer karaktärerna ska ha mellan varandra. Plus så skulle man hitta 80-talskänslan. Det var mycket att jobba med – men det var fruktansvärt roligt. 

Handlingen i boken kretsar kring en tolvårig pojke som försvinner. Då blir det upp till den före detta polisen Ingrid Wolt att ta tag i fallet. Ingrid har nyligen suttit inne på kvinnoanstalten Hinseberg och försöker efter utsläppet försonas med dottern Anna. Det kan hon göra när hon först har ett arbete. Ingen vill anställa Ingrid efter tiden på anstalten, så hon tar saken i egna händer och startar “Siljans Spaningsbyrå”. I spaningarna efter försvunne Mattias får Ingrid hjälp av en gammal bekant, Benny, som hjälper henne.

Ninni Schulman har inget gemensamt med polisen Ingrid Wolt. Hon har aldrig suttit i fängelse. Snarare handlade det om att skapa en karaktär som kunde börja om på noll. Likheterna går istället att finna mellan barnen i boken och Ninni när hon var i samma ålder. Hon har skrivit en självbiografi tidigare, “Flickebarn nr 291”. Självbiografin är en helt annan sak, men “Som vi lekte” påminner trots detta en hel del om hennes egen barndom. 

— Jag var ungefär som barnen var på den här tiden i boken. Jag tror att jag plockar mycket från mitt eget liv. Just att hitta de här minnena gör jag genom att läsa mycket dagstidningar.  

Inspirationen fick hon från alltifrån artiklar till reklam i tidningarna – liksom genom mer moderna tillvägagångssätt. 

— Bara i annonserna kunde man se vad som var nytt och hett, framförallt vilka kläder man hade. Det gav jättemycket. Sedan har jag kollat på YouTube och letat upp gamla inslag från Rapport. Barnprogram var en annan sak. Jag kollade på Hajk, som var typiskt 80-tal och långsamt. Jag visade det för mina barn och de skrattade så att de dog. “Kollade du på det där när du var liten?” frågade de. 

Ninni har skrivit många böcker tidigare. Vad finns det då för likheter och skillnader mellan dessa och hennes nya bok? 

— Skillnaden är ju det digitala. I Hagfors-serien har huvudpersonen varit en journalist och två poliser – det är något av en likhet. Men då har man fått följa polisarbetet inifrån polishuset. Det har sin gilla gång när man skriver, med brott som tas upp av många med olika fel på vägen. Sådana saker finns det ingenting av i denna bok. Det är Ingrid som själv börjar luska i hemligheterna mellan två byar, tillsammans med ordningspolisen Benny. Han blir hennes sidekick. Men jag tror att man känner igen sig i det här med vanliga människor som hamnar i ovanliga situationer.

Vissa teman håller sig Ninni borta från så mycket det går. 

— Jag är inte så mycket för det här med superhjältar, någon som är jätteond eller seriemördare. Jag gillar relationerna – det lilla samhället – med det som är nära. Där blir det mycket mörkt med sorg, ensamhet, skuld och saknad. Undertonen i boken tror jag mina gamla läsare känner igen sig i. Allt detta har jag kokat ner till ett. 

Ninni Schulman är en välrenommerad författare. Men att bli kallad för “deckardrottning” är en ganska trött klyscha. Hon tror sig ha en förklaring till var detta kommer ifrån. 

— Titeln är lite löjlig. Man säger ju inte “deckarkungen” Leif GW Persson eller Jan Guillou. Detta gör att vi blir någon slags drottningar som konkurrerar om en tron. I själva verket finns det ingen sådan konkurrens. Vi är kollegor som stöttar varandra. Men det har hållit på länge och jag orkar inte uppröras av det riktigt heller. Det finns mycket annat att irritera sig på. Detta är ett vedertaget begrepp. 

Nästa bok i serien är på gång. Den väntas släppas inom kort.

— Den är planerad att komma nästa vår. Man kanske inte ska avslöja för mycket, för den här boken har ett dramatiskt slut. Men den utspelar sig kring Siljan, där läsaren kommer att kunna följa Ingrid och Benny både privat och i sökandet, säger Ninni Schulman.