Jacob och femåriga dottern besteg Galdhøpiggen: ”Häftigt”

En del sätter medvetna mål att bestiga de högsta topparna. En del vill pressa sig lite mer mot sin yttersta förmåga. Och en del gör dessa saker som av en slump. Gesundabon Jacob Gustafsson är en av dessa personer – som gick upp för norska Galdhøpiggen tillsammans med bland annat sin femåriga dotter Solveig och sambons systers familj.

— Båda två var envisa: Vi ville bara upp, säger Jacob.

Den 15:e juli bar det av. Det var dagen då Jacob Gustafsson och dottern Solveig Persdotter besteg Galdhøpiggen. Berget tornar på en höjd av 2469 meter över havet – vilket är Nordens högsta berg.

Jacob och dottern hade gått upp för Gesundaberget några gånger (blott 514 meter över havet). De hade båda en aning om vad som väntade, men själva klättringen i Norge var inte planerad.

— Det var ganska spontant. Vi skulle åka på semester i Norge, men visste inte vad vi skulle göra. Sedan skulle min sambos syster bestiga berget med sin familj. ”Äh, vi hänger väl på”, tänkte jag. Man fick ju gå så långt man kunde. Så vi packade väskan med mat, fika och regnkläder, säger Jacob Gustafsson.

Sagt och gjort: De tog första stegen upp mot toppen. Luften var frisk och vädret var med dem under hela vandringen.

— Det började brant. Sedan knatade vi på och ville se vad som väntade runt nästa krön, för att sedan stanna och se på utsikten. Det mesta var glaciärer och inte så många fjordar, eftersom berget ligger inåt landet.

Han säger att de behövde vara motiverade hela vägen upp. Därför passade stoppen fint.

— Vi bestämde oss för att ta en fikapaus var 20:e minut; mycket eftersom de andra kom efter oss. Och när man går med dottern – som är liten – tar det lite längre tid. Vi hade alltså korta delmål hela tiden. På så sätt höll vi humöret uppe.

Att ta med en femårig dotter låter som en stor möda i sig. Fast Solveig orkade, bara pappa lockade med godsaker.

— Jag tänkte att ”nu får man väl släpa på henne”; för det var både stenigt och snöigt. Men båda två var envisa: Vi ville bara upp. Därefter kändes det som man passerade topp efter topp efter topp. Man såg liksom aldrig själva ”huvudtoppen”. Till slut gjorde man det.

Jacob sa till Solveig att det fanns glass i toppstugan. Då blev det genast lite mer energi hos den lilla. Tyvärr stämde det inte när de väl var uppe.

— Där fanns bara kokt korv, kaffe och chokladkaka. Vi fick köpa det till henne istället.

Hela vandringen tog totalt 11,5 timme med pauser inkluderade. Vägen upp tog ungefär 6,5 timme. Att det gick lite snabbare ned berodde på att de kanade.

— På vägen ned kunde man sätta sig på rumpan och glida. Med ”rutschkanan” sparade vi några kilometer. På vägen mot toppen önskade man ändå att man haft en lift.

Även om det var speciellt vill Jacob helst undvika att göra om bedriften. Undantaget skulle kanske vara ifall dottern själv frågade om att göra om det i vuxen ålder.

— Jag tyckte det var tufft själv. Å andra sidan är jag förvånad över hur lite jag behövde bära Solveig, eller hjälpa till, med tanke på små ben och stora stenar. Det var häftigt alltihop.