”Ni stängde av gatan med er skönhet. Hur förklarar ni det?”

Det är början på 1830-talet. En målare kommer gående. Han snabbar nu på stegen för att inte missa tillfället. De trånga gatorna i Gamla stan i Stockholm för honom till slut till Stortorget. Vilken tur att hon är kvar, tänker han och börjar frenetiskt skissa i blocket.

Mjölkpigan Carin Ersdotter från Djura häller upp mjölk. Hon står på en kärra och är omringad av folk. Alla stirrar som förhäxad på tonårsflickan i sin Leksandsdräkt: vit överdel, vitt halskläde av linne, rödrandigt yllesnörliv, ett gult tvärrandigt ylleförkläde och svart goffrerad yllekjol.

På huvudet har hon en vit linneunderhatt under den svartrandiga rödhättan som visar att Carin är ogift.  Det är alltså sant det alla säger: kullan är så vacker att man kan smälla av! Vad Carin tänker får vi aldrig veta. Varför stirrar alla på henne, det gjorde man inte hemma? Vad vill de? Carin var kanske både smickrad och rädd när hon som ett objekt beskrivs som ”Venus i skinnpäls.”

Målaren heter Erik Wahlbergson och han är snart klar med skissen. Vad han inte vet här är att han med tavlan ”Mjölkpigan” skriver in sig i den svenska målerihistorien. Det betyder hej då nyklassicism och välkommen realism med vanliga människor i motivet.

I en skrift från 1833, tryckt hos A. G. Hellsten står: ”Med denna owanliga warelse, hwars behag förtjusa hwarje förbigående, och twinga alla åldrar och kön att stadna liksom förtrollade. Kärlekens Gudinna har nedstigit från Olympen och utbytt sin, af dufwor dragna Char mot en mjölkkärra.”

Men plötsligt bryter tumultet ut. I brev berättas att hundratals personer kastade sig över Carin som flydde in till en fru Bergman där brandsprutor användes för att skingra folk. Där hålls hon inlåst ända till klockan fyra på eftermiddagen. Polis tillkallas för att skydda henne, men folk är som galna. Senare kallas hon till polisen som ungefär säger så här: Ni stängde av gatan med er skönhet. Hur förklarar ni det?  Det och mycket annat kan man läsa i Dalarnas hembygdsbok 1950.

Men vad var det här för någonting egentligen? Hur kunde en enkel mjölkpiga från Leksand bli Sveriges första mediekändis och klassas som en av Europas vackraste kvinnor?

Daniel Ols Carin Ersdotter föddes i Djura 1814, 210 år sedan, och somnade in 1885 i en ålder av sjuttioett år. Hon och maken Daniel fick sex barn. Carins föräldrar var drängen Elg Erik Olsson och Back Carin Ersdotter. Varför Carin arton år gammal går på herrarbete till Stockholm sommaren 1832 berättar inte historien. Men det gjorde många i Djura. Det var en blandning av svält, äventyr och tradition.

Carin arbetade som mursmäcka vid ett husbygge på Brunkebergstorg. Hon blandade murbruk och bar upp det i hinkar på rangliga ställningar. Arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander ger en hint om vartåt det barkar när han skrev: ”Flertalet hantlangare var dalfolk: starka, lugna, snälla, ofta vackra kullor från Leksand och Mora. Den beryktade vackra Karin och Strömsborgs brunetta Risbrita debuterade på Dybeckska nybyggnaden”.

Här dyker en friherre upp som gubben i lådan, Otto Vilhelm Staël von Holstein. På grund av Carins utseende erbjuder han henne att börja på Järla Gård i Nacka som mjölkpiga och försäljerska i Gamla stan istället för att slabba ner sig med murbruk.  Här hade historien om Djurakullan kunnat sluta. Friherren anade inte då att hans piga skulle bli Sveriges första mediekändis!

Vem som satte igång det hela är svårt att säga, men när nybildade Aftonbladet får tag i storyn om den vackra dalkullan som säljer mjölk på Stortorget, sprids det som en löpeld. Mjölken fasas liksom ut, och Carin förvandlas till en gudinna från Olympens höjder. Tidningen skriver:

”Hon sägs vara omkring 18 år, af smidig växt, med ovanligt fina drag, den skäraste hy, mörkt hår, och med ögon, som äro obeskrifliga. En verklig ängel med skinnpels. De skönas aristokrati har således allt att frukta af denna Dalarnas Helena (sköna Helena)”.

Tidningen skriver att Carin verkar vara dygden själv då en fästman snällt väntar på henne där hemma. Varför han inte kom med till Stockholm eller hur trogen han och Carin var, har vi lite vetskap om.

Men allt detta passar stockholmarna som hand i handske. På 1830-talet gjorde nationalromantiska strömmar att Dalarna ligger tio i topp. Romantiken hyllade det naturliga och enkla i ett exotiskt skimmer av landsbygden. Naturen var besjälad av ande, och de som bodde och levde på landsbygden var således besjälade naturbarn. Det är så man ska se fenomenet vackra Carin som drogs in i 1800-talets multimedia av texter, målningar, visor, litografi och skvaller. Utländsk press hakar på trenden och skriver hyllningstexter om Carin. Det slutar med att hon inte längre kan sälja mjölk på Stortorget.

Hon blir istället noblessens lilla mops, ett exotiskt utställningsobjekt i de fina salongerna. Hon får pengar och gåvor och beundras var hon än sätter sina små fötter. Jag skulle gärna ha varit med och hört samtalet mellan Carin och den svenska kvinnorörelsens pionjär, författarinnan Fredrika Bremer som ritade en teckning av henne. Vad sa Fredrika till henne? Var det verkligen sunt att visa upp sig på det där viset? Hade Carin ingen stolthet?

Innan Carin reser hem med ångfartyget Yngve Frej via Västerås, där hon också jagades för sin skönhet, träffade hon kungen Karl XIV Johan och kronprins Oscar. Hon lämnade staden i grevens tid. År 1834 drabbades Stockholm och Sverige av en koleraepidemi.

Trots många rekommendationsbrev om ett gott leverne var avundsjukan stor när Carin kom hem till Djura. Kvinnor och fästmannen trodde inte alls att hon hade levt ett syndfritt liv. Han gjorde slut och Carin gifter sig istället med drängen Margretas Daniel Andersson från Gråda och de får sex barn. Barn som gick under namn som ”Gud Fader”, ”Biskopen” och ”Kungen.”

Och här kan man säga försvinner den vackra Carin från offentlighetens ljus. Men inte helt och hållet. Vill man kan man i Nacka gå Vackra kullans väg och möta Carin Ersdotter som staty vid Järla gård och även vid Djura kyrka finns en staty av henne. Det är rätt unikt om du frågar mig.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist