Man får faktiskt bryta traditioner

Tradition. Det vet de flesta vad det innebär, men ordet slår helt klart an lite olika toner i var och en. Rent språkligt har ordet tradition hängt med i svenskan sedan 1500-talet och beskrivs i Svenska Akademiens ordbok som en ”tro eller uppfattning som överförts från generation till generation”, eller ”fast etablerad sedvänja inom en grupp som yttrar sig i (regelbundet) återkommande händelser med i stort sett oförändrad utformning”. Låter bekant va? Allrahelst så här i midsommartider.

Det är helt klart fint det här med traditioner som lyfter gemenskap, ljus, glädje och personligen älskar jag midsommar med allt vad det innebär. Att det finns så många olika platser dit vem som helst får dyka upp och se blomsterdignande majstänger åhejas upp i sina fästen, att man får vara med och dansa, hålla bekanta och obekanta händer, fyllas med musik från förr och nu, dela en form av hoppfullhet och lycka en masse. Det är ju som ett hälsosamt rus, kan jag känna. Något man gärna deltar i på nytt och igen, år efter år.

Sedan finns det ju de här traditionerna som skapas bland släkt och vänner. Smått som stort. ”Vi brukar alltid träffas på farmors släktgård till påsk och vårstäda och röja sly och annat. Vi ses alltid klockan 10:00 då vi börjar med gemensam frukost”. Eller ”Vi samlas alltid på juldagen hos (valfri släkting) och äter kalkon.” Eller ”Hos oss kör vi alltid ner båten till (valfri plats) dagen före midsommarafton där (valfria vänner med familjer) kommer med sina båtar och så tar vi första skålen klockan (valfri tid) innan vi tänder brasan vid stranden och grillar.”

Exemplen är många och de här traditionerna sker nog säkert ofta i samförstånd och med delad arbetsbörda och glädje. Inte alla.

Det finns traditioner som inte alla parter skrev under på att det faktiskt skulle vara just en tradition. Återkommande händelser som inte alls skett i samförstånd utan handlar om en förväntan hos vissa och en känsla av pliktkänsla hos andra i gruppen. Det kanske kändes bra och var roligt den första och andra gången, men sedan vill några i gänget göra något annat kommande år. Och tycker att det inte alls handlar om att man bryter en tradition, för de uppfattade det inte som att det fanns ett underliggande lojalitetsavtal i botten, utan ser det som självklart att man liksom får göra som man vill. På helt annat vis. Med helt andra människor. Eller helt på egen hand.

Kanske sitta på en stubbe i skogen och lyssna på fågelkvitter med en slät mugg kaffe från en termos i stället för att styra upp en trerätters middag för tio personer eller gå på det där smörgåstårte-kalaset som en avlägsen syssling vill att man deltar vid.

Rent kulturellt tror jag att vi nordbor ofta är på tok för artiga för att uttrycka att vi helst väljer något annat än de där nästan omärkligt framtvingade sedvänjorna som dyker upp med regelbundna intervall. Allrahelst när några av deltagarna ser det som självklart att det ju ”alltid brukar vara så och då måste vi ju fortsätta göra så!” Medan den andra delen känner att ”Måste vi alltid göra på samma sätt varje år?!

Kan vi inte bara få göra något helt annat?” Men säger inget. Utan ler och anpassar sig, är stressade och låter stunden passera.

Det här oliktänkandet har jag märkt vid ett antal förtroliga samtal med vänner och bekanta och oväntat många tackar faktiskt coronapandemin för att den satte stopp för vissa sådana här mindre traditioner. Rent krasst slapp man alltså komma med någon ursäkt under den där virushärjande perioden och efter pandemin är det mig veterligen inte många som har tagit upp de där tidigare återkommande träffarna igen. Och nya sätt att röja släktgårdar, äta juldagsmat, skåla in högtider och äta smörgåstårta har uppstått. Utan större mankemang, tänker jag. Så ja, man FÅR bryta traditioner! För de passar inte alla.