Kan de skidåkande skridfinnarna vara ursprunget till Leksandsbygdens folk?

Inför SVT:s storsatsning ”Historien om Sverige” som har premiär i november kommer vi, tillsammans med Mats Lindström, varje söndag kunna följa Leksandsbygdens utveckling här i Siljan News – med avstamp för mer än 10 000 år sedan. 

Del 4

Förra gången i del 3 befann vi oss i den romerska järnåldern år 5 – 400 och leksingen Alrik som kanske fick uppleva en blivande romersk kejsare i Danmark. Låt oss för ett ögonblick stanna kvar i denna period för att se hur Leksandsbygden påverkades av olika händelser och krafter.

Helt klart är att vi sedan en tid står under eller i varje fall är beroende av Sveaväldet som i sin tur påverkas av Danmark och romarnas utökade världsherravälde. För det är nu som Nordens första skriftsystem utvecklas, den äldre runraden med tjugofyra tecken. Rätt fascinerande är att dalrunor användes i Siljansbygden ända fram till 1900-talets början!

En teori är att runan hade med klientskap att göra. Barn till danska kungen togs som gisslan av romarna. I Rom fick de lära sig latin, som hade stor betydelse för diplomati, administration, jordinköp och godsförvaltning. Väl hemma i Danmark igen blev barnens latinkunskaper levande streck som fogades samman till bokstäver och ord. Då som nu är barn företagsamma individer som kan lära sig läsa och skriva om man placerar dem i rätt sammanhang.

I Leksandsbygden rör sig fångstfolk, fenni, finnar och en hel del samer som påverkar språkbilden. I södra Dalarna, Husby i Hedemora till exempel, kan en storgård ha legat som tillhörde Uppsala öd och Sveakungen. Uppsala öd och Husabyar byggde på kungens administrativa avdelning av skatter med mera. Det är mycket möjligt att Leksandsbygdens folk reste hit med sina varor för prissättning och vidare färd söderöver. Fångstgropar och järnproduktion steg brant i Mellannorrland, och västmanländska stormän och kvinnor blev förmögna på järnframställning och pälshandel tack vare bearbetning i Siljansbygden.

Det som är av stort intresse för Leksandsbygden är Hälsingeriket. Ja, ni hörde rätt. Granne med oss låg ett rike som i mångt och mycket kan jämföras med Sveaväldet. Säkert gjorde Leksandsfolk flera resor dit för handel och fest och tjänstgjorde även som krigare. Och när en prinsessa från Himlingöje i Danmark gifter in sig med en annan granne, Västmanlands överklass, där speciella Leksandsfolk med mycket järn under naglarna kan ha varit inbjuden, visar detta på järnframställningens internationella status.

I Möklinta, inte långt från Avesta, har man hittat en skatt med 69 romerska mynt! Den är den näst största romerska myntskatten som har hittats i Sverige och visar på den stora päls-och järnhandeln från Dalarna. Jag får gåshud när jag tänker på att romare och folk från Leksandsbygden kan ha träffats. För längs med Dalälven upp mot Leksand har åtskilliga romerska bronsmynt hittats, förmodligen slank de ur handelsmännens fickor och begravdes i jorden. Men det kan också tyda på krigståg i Siljansbygden där pengar, vapen och blod for vida omkring.

Man kan säga att arkeologer har kunnat visa att Dalarna inte beboddes av en homogen befolkning. Några av dem och som räknas som Europas märkligaste folk var några av Leksandsbygdens förfäder, skridfinnarna. De höll till i våra trakter och skapar extra nyfikenhet på mer än ett sätt.

För det första har de inget med Finland att göra. De här människorna var mycket rörliga längs med älvdalarna och försörjde sig på allt möjligt som jakt, fiske, husdjur, bär, bark och vegetabilier. De gick också på skidor som norrmännen säger och jagade med yxa, pil och båge.

För det andra tror jag att dessa skridfinnar kan ligga bakom dels myterna om guden Ull som i Ullvi, dels om den hårt kämpande skidåkaren Gustav Eriksson Vasa på 1500-talet, samt yxan och pilbågen i Dalarnas äldsta kända sigill från cirka 1435. Detta märke, Dalaklämman, som skulle vara en garanti för äktheten i ett dokument, kan som symbol sträcka sig så långt tillbaka som till de jagande skridfinnarna. Dalarnas äldsta sigill har med upprorsledaren Engelbrekt att göra och är prytt med bilder av en yxa, handbåge och en slingrande växt (humle?). Diametern är 75 mm, och omskriften säger: Sigillum dala anno domini mcdxxxv. Sigillet kan komma från S:t Olofs attribut och i slutet av medeltiden hade Dalarnas sigill två korsade dalpilar och en krona som ju symboliserar hela Dalarna. Det äldre sigillet blev grundvalen för Stora Tuna vapen.

Om jag nu skulle ge mig på att försöka fånga ursprunget till dalfolket, kan man bland annat använda sig av arkeologers logiska inlevelse som handlar om att komma nära människors ursprung, beteende, kultur och mentalitet. Går det? Låt oss pröva.

Skridfinnarna var glest bebodda skogsfolk av män och kvinnor som förlitade sig på varandra och samarbetade för att överleva. Språket var inte urnordiskan utan hade utvecklats ur ett språk som talades av de första istidsmänniskorna. Det betyder att samiska språket utvecklades i Finland och spreds först senare till norra Sverige. Skridfinnarna var jägare, päls-och skinnhandlare, och som verkar ha haft ett utpräglat sinne för självständighet. Man var snabb att mobilisera sig och dra ut i strid för att lika snabbt dra sig tillbaka bakom sina berg och fjäll. Med det sagt har vi kanske här födelsen av ett folk som kallas dalfolket och som höll till i Siljansbygden och hela Dalarna.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist