När veden värmer tre gånger

Jag svingar yxan i vedträet, nynnandes på Johnny B. Goode.
”Go, Johnny, go, go, go…”.
Det är faktiskt andra gången som samma ved huggs. Och det är Johnnys fel.
Så här var det.

Historien börjar häromkvällen när jag sitter vid öppna spisen och läser.
”Prassel, prassel.”
Jag stannar upp, tittar rakt fram och lyssnar.
Det är tyst.
Tar upp boken och börjar läsa.
Då kommer ljudet igen.

Det verkar komma från spisen. Kan det vara en fågel som krafsar uppe på skorstenen?
Nej, det är närmare än så.

Sticker in huvudet i öppna spisen.
Hunden kommer nyfiket fram och flåsar.
Jag föser undan honom.
Frun börjar nynna något i köket.
Jag ger upp…

Jag ber hushållet om en minuts tystnad och lyssnar igen.

Näpp, inte i spisen.
”Prassel, kras, prassel, kras.”
Det låter som ett litet djur som krafsar. Eller gnager.
Ljudet är så tyst, så tyst – men ändå omöjligt att missa.

Jag går ned på knä och lägger örat mot den stora mässingsbyttan med ved.
Nu hörs det tydligare.
Det kan väl inte vara en mus som krupit ned där…?

Jag tar försiktigt ur ett vedträ.
”Prassel, kras”
Ljudet kommer inifrån veden!
Det måste vara någon slags ohyra.
Vi har haft ved inomhus i flera decennier, men det här är något nytt…

Några timmar tidigare såg jag en liten skalbagge som promenerade över TV-bänken. Den släpptes ut. Finns det ett samband?

Den ”prassel-gnagande” veden är av gran och jag lyfter försiktigt på barken.
Det spiller ut lite mjöl-liknande sågspån.
Och se där – en liten vit larv tittar upp, kisande mot ljuset (jag gissar att den gör det).

Med barken borttagen syns tydligt hur larven, och förmodligen några kompisar, ätit grunda gångar i veden.
Jag tar en bild på krabaten och gör en bildsökning på telefonen.

Det visar sig med stor sannolikhet vara en larv av en ”blåhjon” – samma sorts skalbagge som släpptes ut för en stund sedan.
I närbild ser man att larven har två kraftiga käkar eller tänder, ungefär som en bäver.
Det var hans mumsande under barken som hördes flera meter bort.

”Hjon” är ett gammalt svenskt ord för en person i ett hushåll, tjänstefolk eller en man/fru. Skalbaggens sköld skimrar i lila-blått, och han var en del av hushållet en stund, så det stämmer ju rätt bra.

Men ”hjon” låter inte så kul.
Så istället för Blåhjon kallar vi honom ”Johnny-blue”.
Låter rockigare.

Den här arten av skalbaggar ska inte vara farliga för huset, de vill helst leva under granbark. Men i vedförrådet, där det finns mycket granved efter att några träd fälldes häromåret, lär det drälla av dem och… hoppsan där flög en ny skalbagge förbi och landade på fönsterbrädan.
Flygkunniga är de visst också.
”Johnny-blue-flyboy”.

Vedbyttan ställs ut på verandan över natten.
”Vad sjutton ska jag göra nu?”, tänker jag.

Ska man ta in den huggna veden i huset, som man redan arbetat hårt med, så måste barken med larver och baggar pillas bort först.
Det blir ju ett himla jobb.

Så valet blir att hugga veden en gång till så att barken försvinner.
På vägen till vedförrådet tänker jag på uttrycket att ved värmer två gånger; först när den huggs och sedan när den eldas.
Min kommer att värma tre gånger…

Så jag svingar yxan i vedträet så flisorna yr, nynnandes på Johnny B. Goode.
”Go, Johnny, go, go, go…”.