”Inte omöjligt att Leksandsbor både sålde trälar och förslavades”

Nu vankas det en höst i historiens tecken för dalfolket. Inför SVT:s storsatsning ”Historien om Sverige” som har premiär i november kommer vi, tillsammans med Mats Lindström, varje söndag kunna följa Leksandsbygdens utveckling här i Siljan News – med avstamp för mer än 10 000 år sedan. 

Del 2

Under senneolitikum 2350-1700 f.v.t kommer Leksandsborna att uppleva den kanske största samhällsförändringen som Sverige varit med om. Det är nu som metall införs och vars handel sträcker sig långt ut över våra gränser. De första bönderna etablerar sig och befolkningen växer. Leksandsbygden kan nu också ha fått sina första hierarkier av mer europeiskt snitt och handlade med slavar. Det betyder att kulturen stöps liksom i samma form med färre variationer och alternativa livsstilar.

Den nya ekonomin gör oss nu oåterkalleligen beroende av varandra samtidigt som ojämlikheten får fäste på bygden. Överskottsproduktionen skapar en statuselit efter Siljans stränder som dels börjar styra över mytberättelserna, dels skapar en professionell krigarkår. Metall och bergarten flinta är högsta prestige. Mig veterligen fanns det ingen flintbrytning i Dalarna, men Leksandsbor kan ha handlat med bergarten via grannen Västmanland.

Däremot kan man säga startar redan nu den globala bronsåldern 1700-500 f.v.t (legering 90 procent koppar och 10 procent tenn) som också kommer att påverka Leksandsbygden på olika sätt. I det sammanhanget ska sägas att Dalarnas bronsålder tyvärr lyser med sin frånvaro. Dalälven borde ha varit tipptopp för krigs- och bronshandelsbåtar, men när det inte finns några hällristningar varken vid Siljan eller Österdalälven blir det svårt.

På Uvklitt, mellan Västannor och Djura, finns ett röse som skulle kunna vara från bronsåldern men som lika gärna kan vara järnåldern. Dalarnas enda säkra bevis för en bronsåldershällristning enligt arkeologer och experter är en päronliknande form på Lusberget i Borlängetrakten. I mina ögon tycker jag att formen mer liknar en dödskalle?

Dalarna är ju sedan länge känt som ett hästlän. Och det är nu som man i Ukrainatrakten lyckas tämja hästen samt bygger lätta tvåhjuliga vagnar. Detta får en enorm inverkan på infrastrukturen med vägar, handelsstationer och hamnar. När Leksandsbygden så att säga har en lucka i både bronsålderslämningar och stora hövdingabygder, ser jag redan här ett mönster av småskalighet och viss avskildhet som präglar oss än idag. Dock får vi in både från öst och norr tekniken att bygga timrade hus.

Ser vi vidare på bronsåldern ökar hövdinga- och småkungadömena främst i södra Sverige. Leksandsygdens närmaste grannar, svearna, kontrollerar nu med hjälp av svärdet arbetskraften i träl-och slavsystem. Det är alltså inte omöjligt att Leksandsbor både sålde trälar och förslavades på kuppen.

En sak som kan ha påverkat Leksandsbygden sätt att berätta sagor och sägner är det som kommer från kungagraven i Kivik. Här hittar vi nämligen embryot till både Illiaden och Odysséen och Beowulfkvädet, men framför allt den om världens skapelse:

Ett fiskmonster (Midgårdsormen) rövar en dag bort solen och månen till havets botten. Himmelsgudens tvillingsöner (arketyper för Kain/Abel, Romulus/Remus) sänds iväg med svärd i hand och dödar monstret och återför himlakropparna i dess rätta positioner. Hjältarna bringar ordning i världsalltet och generationer för berättelserna vidare i hela världen ända in i Netflixeran. Det är alltså nu som vi börjar identifiera oss med gudavärlden på gott och ont samt kalhugger skog i en av de första miljöförstöringarna gjorda av människohänder.

Leksandsjägare gjorde säkert affärer med älghudar och slavar i Enköpingsstorbygden och fick kanske uppleva när en dansk guldprydd prinsessa från Själland giftes in i den västmanländska järnmaktssfären. Och vem vet, någon från Leksandsbygden var kanske med i Europas första slag, Tollensekriget 1230 f.v.t och drog sedan vidare och slog sönder palatsen i Knossos, i Mykene och i det hettitiska imperiet i Turkiet. Vi var med i de stora sammanhangen, men snarare som figurer tror jag, typ som åskådare på ståplats i Tegera Arena.

Tittar vi på yngre bronsåldern 1142-820 f.v.t börjar det bli intressant för Leksandsbygdens del. För det första är vi medlemmar i fångstfolkens land med täta kontakter med svearna och deras kungsgårdar. Kanhända var redan Husby i Hedemora och Tuna i Borlänge med på ett hörn här.

Sedan har vi Tingsnäs udde i Mora. Men som ni ser på bilden finns det också ett Tingsnäs på en udde som tillhör Leksand. Hur hänger det här ihop? Ting var förr sammankomster för behandling av gemensamma frågor med dömande inslag. Men hörde dessa tingsplatser ihop på något sätt? Rösen lär ska finnas kvar med stenskepp. Vad var nu detta? Jo, stenskeppen var ett slags kollektiva gravminnen över bygdehövdingafamiljer, klanmedlemmar som också hade hand om metalltillverkning, kontakter, religion, logistik och handel. Och då tänker jag så här. Tingsnäs i Mora och i Leksand kan ha varit ett centrum för hela Siljansbygdens kult, domstol och handel. Ett slags konsortium tusentals år före Clas Ohlson och kompani.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist