280-årigt Leksandsbrev gick från en massaker till offentlighetsprincipen

Dalupproret i juni1741-1743 är en milstolpe i svensk historia med säte i Leksand. Dalebrevet som skrevs här är i mina ögon starten på offentlighetsprincipen. För 280 år sedan. Man väntade hem Leksandsbönder kring midsommar och dem som kom hem var svårt sargade. Man kan säga att ett litet uns av demokrati såg dagens ljus i Leksand.

Mor Stina kommer gående. Hon ska besöka sin make som kriget tog. Soldaten hann knappt fram till Villmanstrand förrän rödsoten tog honom. Förutom småfåglars kvittrande är det tyst och stilla. Mor Stina bär på ett brev. Det är ett brev som maken aldrig fick läsa. Där har hon skrivit om krigets fasa, om hur onödigt det var och hur mycket hon älskade honom. Hon har också skrivit: blir det aldrig någon förändring?

När mor Stina går tillbaka får hon en chock. Kyrkvallen har förvandlats till ett hav av människor; det skriks och väsnas något förfärligt; och hon möter soldater, herrar, knallar och vanligt folk i en enda röra. Men det är väl ingen marknad nu tänker hon? Vad gör alla här? Och varför ser alla så bistra ut?

Det berättas nu att i sockenstugan på kyrkvallen hade fyrahundra bönder och ett gäng soldater samlats. Så mycket folk hade man inte sett förut. Och nyfikna Leksandsbor klättrar på varandra för att få en skymt av vad som händer där inne. Bland de förtroendevalda Leksandsbönderna hittar vi bland andra Mats Danielsson och Gråd-Lasse Hansson. Men här finns också höga herrar i rikets tjänst, nämndemän, riksdagsmän, präster och landshövding Wennerstedt.

Alla dessa har nu kommit för att lugna allmogen och få dem att skriva ut nya soldater. Plötsligt sitter en spikklubba i taket ovanför landshövdingen! Svetten rinner under peruken och han förstår att bönderna inte kommer att gå med på statens krav. Prosten Nordman smiter ut samtidigt som gruvskrivaren Gustaf Schedin från Ål tar sig in i trängseln.

Nu författar sju betrodda Leksandsbönder tillsammans med Schedin ett brev som går under namnet ”Dalebrevet”. Det är intressant läsning därför att bönderna kräver insyn i statens dokument om kriget, herre- styret, samt att man vill se den danske prinsen på tronen istället för Fredrik I som man inte alls gillar. Man skulle kunna säga att här på kyrkvallen i Leksands för 280 år sedan föddes offentlighetsprincipen, en av grundbultarna i vår demokrati! Mor Stina skyndar gråtande därifrån då hon upplever händelsen som skrämmande.

Och skrämmande skulle det bli.

Den 6 juni 1743 samlades bönder i Siljansbygden med liar, spikklubbor och en och annan musköt. Marschen går till Falun där man får ”tärepengar”. I början går allt så lätt. Fler och fler strömmar till. Trummor ljuder och sånger sjungs. Det är revolution på G. Herremark ska lämnas över till fattiga. Pengar ska delas ut. Tänk om man efter Stockholm kunde dra vidare och befria land efter land! Ja, hade man lyckats med det hade vi sett franska revolutionen femtio år innan den slog till 1798.

Leksandsbönderna beskyllde nu herrarna för att vara för många. Men tyvärr var det samma sak med bönderna. Det var lite för många ”herrar” där också. Väl framme på Norrmalmstorg i Stockholm, dagens Gustav Adolfs torg, visste man inte vem som skulle leda eller vad som skulle hända. Bönderna ville träffa kungen och överlämna brevet, men plötsligt går ett skott av och inbördeskriget är ett faktum.

Massakern på Norrmalmstorg är ett landmärke i svensk historia som fick hela riket att vackla. På order av Frihetstidens (1719-1772) riksråd och adel dödade regeringssoldaterna 144 människor i bondetåget, fängslade
tusentals samt avrättade sex av ledarna. Ett anfall som nog måste räknas till det allvarligaste brottet mot civila i svensk historia. På köpet hade vi också kunnat bli en rysk lydstat, det som Ryssland nu försöker pracka på i Ukraina. Men så blev det alltså inte.

Hur blev det då?

Man kan säga att efter massakern på Norrmalmstorg gick Sverige in i en ny fas som sakta men säkert drogs mot engelsk industri och demokrati. Relationen överhet och bönder förbättrades, skatterna höjdes inte lika drastiskt, tryckfrihetsförordningen 1766, Tibbledokumentet, ”Dalebrevet” och offentlighetsprincipen gav samhället rätt knuff mot liberalism, förnyad konstitution och parlamentarism. Med det sagt skulle man kunna säga att bitar till en begynnande demokrati snickrades faktiskt ihop här i Leksandsbygden.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist

Källa: Den politiska sjukan av Karin Sennefelt