”Att skapa någonting vackert av skiten man varit med om”

Om det var vänskapen eller längtan efter något nytt som fick upp dem alla på scen samtidigt är inte helt givet. Men nu står de där – tillsammans – och delar rebellisk vispop med en touch av americana med publiken.

I en liten stuga i Gagnef har tre vänner samlats över en kopp te. De lever och andas musik, och har låtit den ta plats i både karriär och privatliv. En av dem har nyligen firat midsommar hemma på gården – en tillställning som allt mer börjar likna en spontanfestival med familj och vänner.

— Vi har över ett decennium ihop, alla tre. Inte bara som musiker och låtskrivare, utan också i varandras liv.

Det handlar om artisterna Anna Ihlis, Hanna Turi och Hanna Enlöf. De kommer från olika hemorter och egna karriärer, men har utvecklat en vänskap under åren som gått. Nyligen har de börjat spela ihop i ett sammanhang där publiken bjuds på en kväll med tre huvudakter. Alla tre är rutinerade låtskrivare med flera släppta album och turnéer bakom sig, både i Sverige och internationellt.

— Otroligt skönt att dela det här med vänner som man känner sig så otroligt trygg med. Det tar bort mycket av den prestation man kan känna som ensam front, när det delas, berättar Anna.

Det är lättsam stämning runt matbordet i den lilla stugan. Hanna Turis hund går bekvämt runt och hälsar på gästerna, innan han lägger sig vid deras fötter.

Enlöf och Turi har känt varandra sedan gymnasietiden, i en period där Dalarnas musikliv präglades starkt av Peace & Love-festivalen i Borlänge. Det var faktiskt genom festivalarrangörernas eget skivbolag, Peace & Love Artists, som Anna Ihlis och Hanna Turi träffades. De var två av de tre första signade artisterna.

— Vi pratade mycket om musikbranschen då, kan man säga lite snällt, säger Turi och tar en paus innan hon fortsätter:

— Vi fick mycket stöd i varandra.

De hamnade båda i röriga sammanhang men med stora satsningar. Satsningar som bland annat tog dem till Portugal och USA på turné. Gemensamma spelningar och den omtumlande upplevelsen av att vara signad av skivbolaget gjorde att de fick ett särskilt band. Sedan dess har de hållit kontakt genom åren och bollat musik.

— Det hjälpte mig ändå jättemycket att jag fick släppa mina två första skivor, via ett skivbolag med kontakter och ekonomiska muskler konstaterar, Anna.

Musikbranschen har förändrats mycket sedan dess, resonerar de. Idol-eran gjorde att mycket handlade om yta – att ansiktet utåt var viktigare än hantverket och låtskrivandet. Det mesta handlade om talang och att ha ”det”. Men dessa tre har alltid velat låta låtskrivandet, hantverket och de personliga uttrycket stå i fokus, snarare än de image-drivna branschfokuset. Och musiken, berättar de, har blivit ett verktyg för att förstå sig själva och omvärlden.

Att Anna Ihlis började spela med Hanna Turi skedde första gången när Anna gjorde konserter med Dalasinfoniettan för två år sedan. Enlöf medverkade också vid dessa konserter och har varit en stadig musiker i Annas musik under 10 års tid. Hanna Turi har också samarbetat med Enlöf under långt tid både i olika konstellationer och i samma band.

— Vi rör oss i lite olika musikaliska världar.

Medan Anna Ihlis skriver mer på svenska – ”lite mer proggvisa” med en rebellisk visådra – håller Hanna Turi oftast till i lekfull pop. Hanna Enlöfs musik lutar mer åt jordnära americana.

Av en händelse har de alla hamnat i Gagnef, vilket väckte idén om att samarbeta mer. I maj spelade de för första gången tillsammans i en gemensam konsert, då på Wasabryggeriet i Borlänge. Och fler spelningar väntar under sommaren.

Ska ni skriva musik ihop?

— Det kanske kommer? Det kan bli så om det känns kul. Vi hade en jätterolig rephelg i Annas studio.

Då delade de musik, åt god mat och drack vin ihop. Allt som en del av jobbet. Men det handlar inte bara om musik – de pratar också mycket om livet tillsammans. Och om döden.

— Alltså väldigt mycket. Det binder oss. Vi pratar om döden och livets essens, så blir det plötsligt till musik. Döden är permanent intressant, konstaterar Hanna Turi med ett leende.

Hanna Turi bor tvärs över sjön från Hanna Enlöf. Under vinterhalvåret vandrar de över den frusna sjön till varandra för att ta en fika – och för att spela ihop. För Hanna Enlöf har musiken varit en del av hennes själsliga utveckling. Det mynnade ut i att hon blev astrolog- och tarotläsare.

Berätta mer om det sambandet?

— Musiken är ett eget språk, och det kommer från själen.

Hon ser det som ett sätt att förstå både sig själv och omvärlden. Detsamma gäller astrologi.
Anna Ihlis håller med, men ser det från ett annat håll:

— Lite fulare och mindre poetiskt, brukar jag säga att jag kräks fram låtar, skrattar hon.

— Ja, det är så det är, man bara måste få uttrycka sig. Att skapa någonting vackert av skiten man varit med om, säger Hanna Turi.

Hanna Enlöf hade en liknande insikt när hon var på ett tyst retreat förra året. Det gav henne en nyttig kontakt med känslospråket. För att känna efter hur hon mådde satte hon sig ofta vid pianot för att höra vilken musik som dök upp, vad som kom ur henne.

— Jag var tvungen att få se vilka toner som fanns i mig.

Ändå fick hon lov att fuska – hon gick ut i skogen och sjöng innan retreatet var över. En del av detta känslospråk delar Hanna, Anna och Hanna alltså med sig av under sommarens spelningar.

— Vi måste också prata om hur roligt det är att sjunga ihop. Vi är tre duktiga stämsångerskor, och det händer någonting när vi sjunger ihop. Luften gör så här, säger Hanna Enlöf och gestikulerar uppåt med händerna.

Stämsång, gitarr, flöjt, piano och synth tar publiken med på samma känslosamma resa som de själva ger sig ut på varje gång de skapar musik. Ljudbilden rör sig mellan trestämmig a cappella, Enlöfs gitarrspel, Turis piano och Ihlis synthar.

— Sedan tycker jag, som den feminist jag är, att det är fantastiskt att dela scenen med två kvinnor. Att det är mansfritt där, säger Anna Ihlis.

— Det känns skönt att lyfta att ’här finns det kompetens i tre kvinnor’. Nu är det lite mindre så, men när jag började var det mycket så att ’kategorin man’ kompar en kvinna. Att det är en kvinna som frontar och en man som står bakom och bär musiken. Så för mig känns det här också viktigt.

Och hittills har de själva blivit så tagna av samarbetet att de ser en trolig fortsättning även längre än så.

— Det är vår plan.