”Urkraften i vattnen kan slå mig med häpnad ibland”

Oh, vatten! Sjöng Robert Broberg med medryckande längtan i rösten. Tänk vilken ynnest det är att ha så nära till vatten som vi har i vårt vackra län. Allra helst så här i sommartid. Klara, blåböljande, stora, små, sjö, älv, fors, tjärn. Vilket utbud.

Oavsett om man tycker om att bada eller bara befinna sig vid vatten, så ger det personligen ett lugn som inte går att hitta någon annanstans. Bryta vattenytan försiktigt med fingertopparna, låta vattnet pärla sig i handflatan i solskenet. Långsamt, läkande för själen.

Eller bara sitta på en favoritplats och beskåda det vackra, dramatiska, vilda, helt fria elementet. Medvetet släppa alla vardagliga tankar och enbart titta, åka med vågorna i tanken i stället. Välja en särskild liten bölja och se hur den rör sig, vart den tar vägen.

Vatten drar dit vatten vill. Människan kan bygga sina dammar, broar, akvedukter bäst hon vill. Men urkraften i vattnen vi har omkring oss. Den kan slå mig med häpnad ibland.

Tänk bara fallet vid Styggforsen, Helvetesfallet eller Njupeskär. Det är på något vis verkligt högtidligt att stå där och ända in i bröstet känna styrkan, kraften, den konstanta uppvisningen av otaliga svartblå virvlar, vitskummande kaskader, piskande stänk.

Det är som om forsandet ryter, inte av vrede utan bara av ett dånande konstaterande: ”Jag är ostoppbar, jag är mäktigast, jag vägrar låta mig stillas”. Men känner sig precis så liten som man är i detta universum. Men absolut inte förminskad. Så som människor kan få en att känna. Nej, inte alls.

Det är snarare som att stå inför ett allsmäktigt, uråldrigt och allvetande urtidsväsen som lite på nåder bjuder in dig till en gemensam stund. Där, mitt i naturen. Man visar djup vördnad och respekt. Tacksamhet. Annars har man inget där att göra.

En av de bästa delarna med att stå nära ett vattenfall är att man inte behöver prata med någon. Det går ändå inte att höra varandra utan att skrika och varför skulle något vara så viktigt att det måste skrikas fram just i den stunden? Nej, det blir en extra nivå av reflektion och stillhet inuti när det är vilt och vackert utanför.

Att sedan lämna i sakta mak och långsamt höra fallets röst dämpas och skogens övriga ljud ta sin rättmätiga plats igen – det är ett tillfredsställelsens momentum som jag älskar. Underbara vatten. Tack för att du finns.