Läs mer än rubriken innan du tycker till

Tänk vad fort det går. Inte tiden alltså, även om man säger det. Den går ju som den går, fort eller inte är ju helt utifrån din högst subjektiva upplevelse.

Tänker mer på hur hastiga och impulsiva människor kan vara ibland. Och vilka konsekvenser det kan få. Det lustiga, eller åtminstone ganska psykologiskt fascinerande, med den här hastigheten och impulsiviteten är varför den primärt ofta utsända känslan är negativitet. Är det något medfött i oss, något primitivt inprogrammerat, att vi ska vara misstänksamma, skeptiska och ofta jäkligt fula i truten som en första impuls?

Ta nyhetsrubriker. Ja, absolut sätts de för att fånga ditt intresse i detta konstanta scrollningsflöde. På tal om just hastighet nuförtiden. Grundtanken är ju dock att du ska bli så pass intresserad av det som rubriken hojtar till dig att du ska stanna till, klicka in dig på texten och faktiskt l ä s a den, tänka och reflektera.

Näpp, sånt har vi inte tid med! Vi ser en rubrik och reagerar instinktivt och, enligt mig, ofta negativt. Här kommer då det mest fascinerande: HÄR tar vi oss minsann tid! HÄR går vi raskt in på artikelns kommentarsfält eller Facebook-sida för att skriva något negativt, otrevligt, raljerande, idiotförklarande, nedlåtande.

Jag blir ofta full i skratt, eller förfärad, när jag ser hur så många lägger ut alla sina bästa och mest kraftfulla ord om vad artikeln handlar om, drar personliga exempel, målar upp paralleller till totalt irrelevanta aspekter eftersom de ju, ja, aldrig gick in och läste artikeln.

Så de har missat hela grejen, men försitter minsann inte chansen att gå in och göra sin röst hörd! Så det så! ”Jag vet minsann hur det är och ni är alla dumma i huvudet!”

Myser lite gör jag när någon som faktiskt läst och förstått artikeltexten går in och ger ett konstruktivt svar på tal. Då kan det hända att det antingen kommer ett ”Jaha, ja, jag läste inte hela texten”, att det blir tyst eller kommer ett mindre konstruktivt och väldigt omoget personligt påhopp mot den konstruktiva kommentarsskrivaren.

Vi är olika mycket känslostyrda, vi människor. Vi har självklart rätt att reagera på sådant vi hör och ser. Själv går jag i gång och blir otroligt upprörd över varje ojämlik och ojämställd händelse, våldtäkt, pedofilfall, mord, krigsvidrighet och rasistiskt inlägg jag läser om.

Kanske att vi bara en smula har glömt bort att vi inte alltid behöver a g e r a. I ren affekt. Genom att lägga ut orden i ett kommentarsfält och enbart låta orden handla om att spy galla. Utan något konstruktivt resonemang.

Agerandet kan vi väl snarare försöka ha med oss när vi hamnar i mer akuta situationer, som när någon trillar omkull på gatan eller när någon beter sig illa mot en annan människa. Eller att vi gör något så enkelt som att släppa fram den som står i kassakön med en ynka liten vara bakom dig när du själv har en fullproppad kundvagn.

Eller tar och läser hela texten under den rubrik du har reagerat på innan du ger dig i kast med att tycka och morra och hata?

Förmodligen blir du då mindre benägen överlag att gå in i kommentarsfältet och skriva ur dig allt ditt inre självhat, med tangenterna brännande under fingrarna, när du har fått all information.

Men vad vet jag? Jag försöker bara leva efter devisen att om du inte har något snällt att säga – var tyst. Knip käft. Dra igen brödluckan. Tänk till lite innan du kastar i väg något du kanske till och med ångrar sen.

Gör helt enkelt inte allt så hastigt och framför allt så ilsket.