Ingen majstång reser sig själv

Det finns hierarkier, verkliga och inbillade, lite varstans. När det gäller den inbillade varianten vet jag åtminstone en bostadsrättsförening och ett par byar där någon bakom ryggen kallats för ”kejsaren” eller ”kejsarinnan”.

Det senare sägs alltid med en ironisk ögonbrynshöjning, eftersom den här sortens kejsare tar stor plats, har hög svansföring och lutar sin status mot en gammal yrkestitel eller släktband, men lyfter aldrig ett finger för sin närmaste omgivning.

För en tid sedan berättade en vän småskrattande om just ett sådant kejsarpar.
Vartefter han berättade började jag misstänka att sådana människor lever för sin status, men samtidigt kanske saknar tillräckligt självförtroende för att hjälpa till. De har helt enkelt prestationsångest och i så fall är det ju synd om dem.

Men min vän viftade bort den teorin som trams. ”Sluta tjejkänna Lasse, de är bara slöa högfärdsblåsor.”
”Tjejkänna?”, undrade jag.
”Mjukisvarianten av att ’killgissa’.”

Och han har nog rätt, ibland söker vi förklaringar som är snällare än sanningen.

De jag själv håller högst i grannskapet är de som gör insatser för det gemensamma och samtidigt lyckas sprida trivsel och engagemang. De tar sina uppdrag på allvar, tuffar ofta på i det tysta och förtjänar både en klapp på axeln och uppmuntrande ord.

Näst på by-Olympen kommer de som hjälper till någon gång ibland och de är också oumbärliga.

I bottenskiktet hittar man friåkarna – de som aldrig tar ett uppdrag och inte ens betalar sin årsavgift. Här återfinns både kejsare och helt vanliga soffliggare.

Själv håller jag mig någonstans i mellanskiktet. Jag har haft en stående uppgift i byföreningen i tjugo år och försöker hjälpa till när någon frågar. Och årsavgiften ska såklart betalas.

På tal om årsavgiften berättade en byordförande att det var lite si och så med betalningsviljan nuförtiden. Han tyckte det var märkligt, för avgiften är bara ett par hundralappar per år och alla drar nytta av att bo i en by med levande traditioner och välunderhållna gemensamma områden och lokaler. Alltså är det dumsnålt att inte betala, och lite av en förolämpning mot de som faktiskt gör något.

Ett vanligt skäl att man inte hjälper till är annars att man saknar tid. Men märkligt nog kan jag inte komma på någon person som haft en uppgift i byn, i en bostadsrättsförening eller idrotten, som inte också haft små barn, hundar, hus och heltidsjobb. Det här handlar alltså mer om attityd och solidaritet med sin omgivning än något annat.

Nu stundar midsommarveckan. Det anordnas traditionell kransbindning i byarna, och några dagar senare är det majstångsresning för både barn och vuxna. Under året anordnas motionslopp och kyrkbåtsrodd. Det är Grannsamverkan mot brott, valborg och julgransplundring.

Alla välkomnas – tillresta och bybor – vare sig de är kejsare, friåkare eller de som faktiskt bidrar.

Och bakom allt står de som gör mest, och alltid ideellt.
De är högst i min hierarki.
Det borde de vara i din också.
Så om du har en minut över i veckan: skänk dem en tacksam tanke. Och swisha den där årsavgiften.