In i helsike bra

Min mamma har ett uttryck som jag älskar. Ja, nu har hon ju flera. Men just denna till synes enkla, rentav banala fras rymmer så mycket. Den är så äkta, den är så sann, den kommer helt och hållet från hjärtat och den fyller alltid samtliga närvarande med den innerliga tacksamhet hon förmedlar.

Tacksamhet för stunden, för oss som är där, för livet i stort. Som en affirmation för att det är mycket som faktiskt är bra. Det gäller bara att ge ljusglimtarna en smula uppmärksamhet.

Det handlar inte om stora omvälvande ting, inte om pengar i överflöd, inte om storvulna gåvor. Nej, uttrycket får oss att glömma sånt där trams som egentligen inte en jäkel kommer att bry sig om om sisådär hundra år. Eller om en vecka eller så.

Mamma levererar alltid den där raden med en ansats som gör att hon får alla att stanna upp i ögonblicket. Det kan ha pågått ett sorl och ett konstant surrande kors och tvärs över festligheterna, middagsbordet, julfirandet, i någon timme eller två.

Men när hon höjer sin vanligtvis milda stämma och säger de där orden med kraft, eftertryck och ett par volymsnäpp högre än till vardags, då låter vi henne alltid ta den platsen.

Vi vet att orden kommer. Vi välkomnar dem. Vi tystnar. Nästan vördnadsfullt. Urmodern till klanen vår vill ju säga sitt.

Och vi börjar le unisont redan vid ingången till de välbekanta orden. Igenkännande. Efter uttalandet kommer de bubblande skratten från oss alla och strax därpå ett lika unisont instämmande av nickanden och skålanden.

Hon har ju rätt, fina mor. Och det är viktigt att påminnas om det. För det är inte svårare än så, att stanna upp och ta vara på stunden vi är i just där och då och med ett stort leende helt enkelt säga:

”Men hörni! Nu har vi det in i helsike bra!”