Så blev Bo ”dalahästproffs” – tillverkade stor kuse till Nusnäs

I Sverige täljer många dalahästar på fritiden. Den pensionerade tågmästaren Bo Samuelsson från Vattnäs är en av dem. Ända sedan pensionen har han tillverkat stora mängder. Han började med det redan som ung, men har fått minst sagt stora uppdrag på senare tid. I slutet av juli täljde han en ny 250 kilo tung häst åt Nils Olsson Dalahästar.

— Det tog 13 timmar att bli klar med den, säger han.

Ja, det är med betoning på ”ny” som den stora hästen täljdes häromveckan. Faktum är att Bo Samuelsson fick den stora äran att tälja även den första versionen i storlek ”extra large” utanför Nils Olsson Dalahästar.

Bakgrunden är att han haft detta intresse länge och stundtals har han knappt kunnat lägga ifrån sig täljkniven.

— Jag har hållit på med kniv och tillverkat saker i hela mitt liv. Jag flyttade till Mora 1980 och började jobba på järnvägen 1984. En kille som då jobbade på stationen täljde hästar. ”Det där verkar inte gå något vidare” tänkte jag, när jag såg honom. När han senare började intressera sig mer för sin telefon – än själva hantverket – fick jag ta vid på den häst han inte täljde klart, säger Bo Samuelsson.

När kollegan sedan fick se hästen konstaterade han omedelbart att ”du Bo, du kan ju tälja dalahästar”. Därför kontaktades en av de stora producenterna: Nils Olsson Dalahästar i Nusnäs.

— De kom med en hel säck med hästar till mig. Men jag jobbade aldrig hos dem, utan det fick bli att jag täljde hemma på fritiden.

Trots hundratals egna hästar har han sedan starten valt att antingen behålla dem eller skänka dem. Något eget företag med försäljning har det aldrig blivit av det hela.

— Det vill jag inte. Jag är fullt nöjd med att tälja dem.

Han tog med sig några hästar på jobbet, om han skulle få tråkigt.

— Ibland blev det långa väntetider på stationen. Så vad skulle man göra? Jo, jag passade på att tälja lite. Folk såg på, vissa sa det verkade farligt.

Bo Samuelsson pensionerade sig för 15 år sedan. Efteråt fick han mycket mer tid att tillverka sina älskade hästar.

Och som om det inte vore nog så fick han ett lukrativt erbjudande ganska omedelbart.

— Strax före jul det året frågade de om jag ville åka till Japan för att tälja hästar. Då var det en mässa där. Alltså reste en målare från Nusnäs och jag dit. Där stannade vi i elva dagar. Men japanerna stod mest och tittade när vi jobbade. De förstod nog inte vad vi gjorde.

Många av de han täljde var 5 centimeter stora. Hästen gav upphov till en symboliskt utbyte, ett försök att bli ”found in translation”, när Bo skänkte ett exemplar till en kvinna som betraktat hans hantverk i timmar.

— Dagen efter kom hon med en grej till mig. Det var kul.

Bo har också undervisat i hantverket på skolor runtom i Dalarna; exempelvis i Vansbro.

— En av eleverna där nere sa ”jag kan det här med att tälja”. Men det slutade med att han skar sig så illa att han fick åka till lasarettet. Det var inte så roligt. Alltså får man vara noga när man lånar ut knivar till andra. Och är man ny ska man alltid ha plåster med sig.

De hästar Bo Samuelsson tillverkar idag är av större modell. Han använder alltså rejälare verktyg såsom bandsåg och dragkniv.

För några år sedan fick han frågan om att göra en stor dalahäst åt Nils Olsson i Nusnäs.

— Den hästen skänkte de bort till Stockholm och står idag på Skansen.

En sådan kreation fick sedermera en uppföljare:

— När det nyligen kom en dam som ville köpa en liknande häst, bestående av 111 träbitar, blev jag tillfrågad igen. ”Det är klart” sa jag. För det är kul att arbeta med så stora projekt.

Hästen är alltså som en verklig ponny till storleken, är gjord i tall (det vanligaste materialet) och väger alltså ett kvarts ton.

— Det tog 13 timmar att bli klar med den. Jag var där tisdag, onsdag och torsdag mellan den 20:e och 23:e juli. Vid ett tillfälle kom ett filmteam från Frankrike för att intervjua mig.

Skulpturen är nästan klar. Så snart den lackats kommer den ställas ut på lämplig plats.

— Helt klar blir den framåt senhösten. En annan speciell sak är att den lackas på Volvos fabrik.

Bo Samuelsson kan konstatera att det var lite klurigt som nybörjade, men att allt var värt det.

— En som har täljt hästar länge har det i huvudet. Man behöver inte fundera på hur man ska göra det. Och man tänker att det borde bli tjatigt, fast för mig har det bara blivit ”värre och värre”.